Jag hade tid klockan 10, men fick komma in 10 minuter för sent. Doktor JP frågade hur jag mådde och jag rabblade symtomen: trötthet, andfåddhet, illamående, dålig aptit, knäpp mage och svullna fötter. (Kan det bero på njurarna?!) Fötterna förklarade han med att jag stått och gått mycket under lördagen när vi tapetserade eftersom de inte var svullna just då. Jaha. Han vände sig mot datorn och började gå igenom mina mediciner. ?! Kan det vara så att Levaxindosen behöver justeras? (Hur ska jag göra för att få börja med Liothyronin?!) Sedan kollade han blodtrycket, hjärta och lungor. Undertrycket är lite högt, annars var det bra. Jag fick lämna prover inklusive urinprov. Eftersom jag hade fått tid så pass tidigt på förmiddagen hade jag chansat på att inte ta mediciner eller äta frukost just för att kunna lämna prover. En ledande fråga från mig gav mig svaret att han hör av sig om något i provsvaren är avvikande. Vad gäller min redan existerande tid i oktober får den stå kvar. Han sa att vi ju kunde diskutera provsvaren vidare då. (Om en och en halv månad?!) Besöket tog 15 minuter.
Var har läkarnas intresse för patienten tagit vägen? Var finns empatin? Var finns förståelsen för min oro? Tänk om jag hade haft andra problem utöver misstanken om njurarna?! Trots att jag hade låga förväntningar blev jag besviken. Desillusionerad och bitter. Jag hade inte behövt söka läkarvård. Det var mitt aktiva val, ett val jag gjorde eftersom jag inte klarar av att åsidosätta hälsoproblem med risk att krascha längre fram och då veta att om jag bara hade gått till läkaren i tid… Pest eller kolera.
