Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
I morgon åker Pär till Öland och blir borta en dryg vecka. Jag ska måla trappan, så idag förberedde vi genom att plocka undan i hallen. Byrån och förvaringshyllan står ute på trappavsatsen. Städskåpet får stå i vardagsrummet.
I morgon ska jag börja med att ta bort limresterna från trappstegsmattan och rengöra.
Jag trodde inte att jag skulle orka ta mig ut med stavarna idag. Det har varit dåligt med träning sedan jag började hos naprapaten mycket beroende på att det har sammanfallit med så mycket annat t.ex. tvättmaskinen och Maja. Orken har inte funnits. Den finns fortfarande inte, men jag tog mig fram och tillbaka till Salem, 20 minuter respektive 35 minuter. Dit gick det väldigt bra och det var skönt. Halvvägs hem försvann orken – poff! Jag hade inget vatten med mig den här gången för jag trodde inte att det var fullt så varmt som det visade sig vara, speciellt i solen. Fötterna har ömmat rent fantastiskt efter gårdagens zonterapi och jag har faktiskt blåmärken i hålfoten. Nu har jag haft blåmärken över allt. Det ser ut som om jag har åkt på stryk. Redan på väg hem från Salem såg jag fram emot att få sova middag. Vid 15 lade jag mig i sängen. Pär gjorde mig sällskap och vi sov middag tillsammans och vaknade kvart över 17. Fy 17 vad skönt det var!
Dagens låtlisterepresentant blir Jennifer Lopez med ”Ain’t your mama”.
”Allt, precis allt är fel!”, sa jag till L-O B. ”Jag vet inte vad vi ska börja med idag.” Han frågade om jag hade fått zonterapi än och det hade jag ju inte. ”Då ska du få det. Man kan komma åt många olika saker med zonterapi!”
L var in en sväng oxå. Jag gillar henne. Hon är gullig och kommer ihåg att jag vill ha 4:ans rum (som var upptaget idag) och något under knäna när jag ligger på rygg vilket jag fick göra idag. Jag fick en värmelampa på magen, förmodligen riktat mot njurarna eftersom jag var så satans låg. Sedan kom X (jag vet inte vad han heter) och gick loss på mina fötter. AJ!! Satfläsk vad det gjorde ont!! ”Det krasar och knastrar som gruskorn”, förklarade han. ”Massor av slaggprodukter som samlas och som måste drivas ut.” Ett helt jävla grustag i varje fot alltså med tanke på hur ont det gjorde. Min lilla piggiga massageboll har samma effekt, men kanske inte lika effektiv. Han förklarade att man inte kan massera sina egna fötter med den kraft som behövs vilket fick mig att komma ihåg att jag har läst att man inte kan killa sig själv under fötterna (de som lider av schizofren sjukdom kan göra det). Efter ett tag blev det skönt. Nästan. Jag är fortfarande öm och massagen hade ingen direkt effekt. Jag bokade in 2 besök nästa vecka.
105 kg 51-årig tant i mormorstrosor från Sloggi och en rejäl stöd-bh ger inte mig några attraktiva inre bilder. Det jag försöker intala mig själv varje gång jag ligger på en av bänkarna på AAA-kliniken – särkilt när jag ligger på rygg – är att de som arbetar där är proffs och behåller reaktioner och tankar om alla kropparna för sig själva, även min kropp. Jag känner mig asexuell. Oattraktiv. Jag känner mig mest avslappnad minst spänd tillsammans med L-O B och L. Det var jobbigt med X. När jag satt och väntade vid receptionen stod en otroligt smal kvinna där. Så smal att det måste handla om anorexi för hennes lår var som min överarm. Det är ett tecken på sjukdom, men jag blev ändå avundsjuk. Hon var smal. Sjuk, men smal. Anorektiker får mer sympati än överviktiga. Det här får mig att överväga att överge naprapaten.
Jag är rätt leds på alltihop. Det är inte läge för naprapatens vanliga lotus-smajlis.
Ledsen, trött och ont. Så var läget när jag anlände till naprapaten. På L-O B:s fråga om hur jag mådde svarade jag att jag hade ont i knäna och vristerna. Jag fick inte rummet med blomtaket och jag hade inte energi att be om det. Jag fick lägga mig på rygg och han nålade mig från pannan och ned. Det var, trots allt, vilsamt att ligga där. I stället för trafik hördes fågelkvitter och en och annan vindpust slank in genom fönstret. Efter en halv timme kom L och masserade benen, framför allt knäna. Det gjorde ont. Insidan av knäna kändes som en enda öm triggerpunkt. Sedan fick jag lägga mig på mage och fick en betydligt behagligare massage av ryggen. När L kom upp till nacken kände jag att de musklerna var stenhårda. Hon sa att man kan massera runt nackkotorna för att stimulera sköldkörteln och då kom vi in på min slöa sköldkörtel och att jag försöker ragga upp en läkare för att få prova Liothyronin. L försvann ut en stund och jag hörde hur hon pratade med L-O B om min sköldkörtel. Då kan man tycka att hon kunde vara lite diskretare, så här i den personliga integritetens tidevarv, men jag känner att det ligger omtänksamhet bakom. Det är inte så att jag ligger där och klagar och gnäller för att få prata av mig ungefär som jag gör hos Rosie. När jag säger var det gör ont eller att sköldkörteln har gått i pension, så finns det något de kan göra pronto. När hon kom tillbaka hade hon L-O B med sig och han nålade mig igen (huvudet, nacken och ryggen) och så fick jag intensiv värmebehandling för att sätta fart på njurarna. ”De fungerar som det mesta – de mår bra av lite värme!” Det var skönt! Nålmannen återvände och vid det laget hade jag legat i 1 timme sammanlagt och ryggen protesterade. ”Lägg dig på sidan.” Jag lade mig på vänster sida, han tog tag i höger ben och drog det upp mot magen samtidigt som han tryckte höger arm från sig. Han drog till ordentligt. ”Aj! Vad gjorde du nu?!” ”Jag bara rätar ut lite.”, svarade han. Sedan gjorde han likadant på andra sidan. Färdigt! Det kändes fortfarande i ryggen och då tog han 2 specialnålar (hans eget uttryck) som han stack i magen och vickade på, bad mig böja mig framåt och upprepade. Jag vet inte om det blev bättre. Jag sa att jag fortfarande hade ont i vristerna. 2 specialnålar i nacken. Vickande. ”Hur känns det nu?” Det gjorde inte ont längre. Det är så häftigt! Inte ledsen, mindre trött och mindre ont. Så var läget när jag gick från naprapaten efter 1,5 timmes varierande behandling.
500 kr per gång, 2 gånger i veckan blir 4000 kr i månaden. Pengar som inte samlar några som helst högkostnadspoäng. Inga mediciner ingår. Det är mycket pengar, men det är värt varenda krona och då handlar inte bara om att smärtan minskar, det handlar om att jag känner mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har upplevt sedan min husläkare EW slutade. När jag säger att jag har ont i knäna får jag inte förklarat för mig att det problemet skulle försvinna bara jag gick ned i vikt. Det är så skönt att slippa höra det och jag undrar om någon kan förstå hur skönt det är! Jag brukade betala 360 kr för ett 3-minuters besök hos dr Levaxin bara för att sedan få höra att värdena ser bra ut och så ses vi om ett halvår. Högkostnadspoäng i alla ära, men omtanke smäller högre. Jag fick bekräftat av L-O B att det är helt naturligt att jag först upplever en förbättring för att sedan må dåligt igen medan kroppen tar ny sats inför en andra period av förbättring. Han känner att jag inte är i samma dåliga skick som för 1 månad sedan även om jag själv upplever det så.
Efter lunch gick jag ned till tåget igen för att åka till Södertälje Syd där Pär hämtade mig. Vi åkte till Målarboden för att köpa tapeter, färg och annat som behövs till hallen. Det tog inte lång stund. Faktiskt. En tapet med breda ränder i blekt blått, beige och grått på vit bakgrund. Den kommer att gå bra ihop med vår blå ytterdörr, den vita trappan och den nya gråa trappstegsmattan. Jag inbillar mig oxå att ränderna kommer att ge en känsla av höjd och rymd. Det var ett äldre par där med en liten vit, rufsig blandrashund. När jag såg att den promenerade fritt och verkade social försvann allt runt omkring. Den kom fram till mig och vi hälsade hjärtligt. Jag föll på knä och hon vände upp magen för att bli kliad. Vilken lycka! De hade varit i färgaffären flera gånger och hon spatserade runt bland färgburkar, penslar och tapetrullar och hon visste var fikarummet ligger.
Dagen började på låg nivå, blev bättre hos naprapaten och med hunden i färgaffären och slutade med trötthet (somnade i soffan) och smärta (vristerna och ryggen).
Pär tog bort trappräcket idag. Jag ska måla trappan vit och passa på att göra det när han åker till Öland om 1 vecka. Han håller oftast till på övervåningen och det funkar ju inte att måla trappan när han springer upp och ned hela tiden. Jag (och Pär?) är trött på allt trä som finns i hallen pga. trappan. Nu blir det mer ljus & rymd!
Akupunktur och massage får fart på blodcirkulationen och kroppens alla energier och när spänningarna släpper kommer känslorna fram som t.ex. ångesten. Jag undrar om det kan vara så att man först blir bättre av behandlingen för att sedan dippa och därefter få en stadigare förbättring? Jag upplever det som att jag dippar. Matlusten har försvunnit igen och tanken på lagad mat gör bara att jag…blähä. Typ. Humöret går nedåt och ångesten tassar i utkanten. Jag är trött igen och jag har ont igen. Idag var det städdax och jag tänkte att det skulle bli intressant att se hur kroppen känns den här gången, första städningen efter att jag börjat besöka naprapaten. En inre dialog där L-O B frågar hur jag mår och jag svarar att det är prima liv och att jag inte alls kände mig lika mörbultad som jag brukar efter att ha städat i sammanlagt 5 timmar. Den dialogen förblir en fantasi. Ryggen tog visserligen inte lika mycket stryk som den brukar. I stället protesterar handen, fotlederna och nacken högt och ljudligt. Jag gjorde ryggövningen och för första gången fick jag ont av den. Efter att ha slappat lite i soffan hade jag väldiga problem att ta mig upp från liggande. Suck.
