25 minuters stavgång till apoteket och 35 minuter hem. Det var varmt, hett i solen, men det var skönt! Igår hade jag så jäkla ont i knäet att jag fick panik tills jag kom ihåg mitt knäskydd från Rheband som jag köpte för flera år sedan. Det lindrade betydligt. Jag tog det försiktigt när jag började gå för jag litade inte på att knäet skulle hålla, men det höll och när jag fått upp värmen försvann smärtan helt och det, i sin tur, gör mig orolig. Smärta som försvinner när musklerna blir varma för att sedan komma tillbaka brukar betyda långvariga besvär. Jag hade bokat en tid hos en naprapat inne i Stockholm till i morgon förmiddag (utforskningen av alternativ medicin fortsätter), men värmen fick mig att flytta den till nästa vecka med hopp om att det blir svalare till dess. På eftermiddagen kändes det som om jag hade fått solsting. Ansiktet och överarmarna hettade, jag hade huvudvärk och var trött. Jag hällde i mig vatten och sov någon timme i soffan med fönster och balkongdörr öppna. Ögonen har varit riktigt irriterade ända sedan jag kom hem. De svider och det känns som om det sitter skräp under ögonlocket. Och så var det varmt, varmt, VARMT! Och jag är så satans irriterad på att tvättmaskinen har pajat igen! En extra Lyrica.
Idag inleddes syrénsniffar-säsongen. Aaahh! Bilden tog jag förra året, tror jag.
I kampen mot pollen och med hopp om renare inomhusluft har vi köpt en luftrenare. Den är av märket Coway och är den som fått absolut högst betyg av Astma- och Allergiförbundet och övervägande bra recensioner. Vi köpte den hos Tretti.se och lyckades pricka in 10% rabatt. Den står i sovrummet och susar. Jag sover ju med öronproppar, men eftersom Pär inte stördes av den… Den är inte alltför skrymmande heller.
En 60 minuters promenad som inte tillhörde en av de bästa. Blä! Tvättmaskinen gick sönder igen, bara 3 veckor och 4 dagar efter reparationen. Dubbel-blä!! Räkningen kom först i förrgår och jag kan inte påstå att jag har lust att betala den… Den sista tvätten, några småsaker i vitt 40 grader, fick jag handtvätta.
Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.
White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…
När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen ”Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.
1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.
Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.
Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.
Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!
De överlevande tas ombord på Carpathia.
Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den ”vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.
Fören på Titanic som det ser ut idag.
Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.
2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarnabakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.
Det sista tagna fotot av Titanic.
Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian ”Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.
Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. ”The Tudors” och ”Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I ”Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de ”Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att ”Det heter babord för bövelen!”.
De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.
Titellåten från filmen ”Titanic”: ”My heart will go on” med Céline Dion.
Mikael Wiehes ”Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).
Pär har femtielva hobbyprojekt på g i sin datorhörna på övervåningen. De flesta avslutas aldrig, men här kommer ett som han har färdigställt och som är så häftigt! Han byggde en fågelholk och monterade in en rörelseaktiverad web-kamera. Den sitter utanför vår ytterdörr sedan början av april. Det dröjde inte länge innan den upptäcktes av ett par blåmesar! De var på ett flertal ”visningar” och kameran aktiverades. Till slut bestämde de sig och boade in sig. Det var så gulligt! Fru Blåmes lade flera ägg som nu har kläckts till ungar.
Det här är trappan upp till oss. Holken syns till höger vid stuprännan.Lite närmare. Den har baksidan hitåt i bild.
Du kan läsa om projektet i Pärs blogg, men det som är häftigt är att han har lagt ut flera klipp på YouTube plus att det finns möjlighet att se de små liven i direktsändning.
Mamma och Pappa Blåmes ilar ut och in i holken hela tiden och då gäller det att inte bli stående vid ytterdörren för då vågar de inte närma sig holken. När jag kom hem från Konsum i förmiddags stod jag nere på gången och såg hur de turades om att hämta mat till sin avkomma. Det är hjärtevärmande! Den som inte blir varm i hjärtat eller imponerad göre sig ej besvär hos mig!
Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men ”Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.
Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är ”Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.
När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…
När jag besökte min homeopat första gången, i början av februari, hade jag vinterjacka och isbuggar. Vid besök nummer 2, i mars, hade jag regnjacka, halsduk och lätta kängor. Idag var jag där för tredje gången och då var det jackfritt och barfota i sandaler. Det var olidligt varmt inne på Östermalm. Solen gassade och trottoaren brände genom sulorna och då var klockan inte mer än 9. När jag kom hem, strax före 12, visade termometern 27 plusgrader i skuggan och då hade jag värmepanik för första gången den här sommaren. Blähähää!!
Mitt huvudsakliga problem idag var nedstämdhet. Jag är sjukt leds på det mesta. Det går upp och ned lite för mycket för att jag ska orka komma tillbaka varje gång. Jag går ned för räkning om och om igen, men till slut blir det en TKO….. Jag har tappat matlusten igen och har svårt för lagad mat. Kokt ägg eller äggröra går bra, men det är allt. Jag har ont främst i knäna. ”Vilket är ditt fjärde största problem?”, frågade han. ”Det räcker bra som det är.”, svarade jag. Påfyllning av multivitamin, ögondroppar för allergin och 2 homeopatika mot nedstämdheten. Björn Lundberg är oerhört sympatisk och vi ligger på samma våglängd i mycket. Det är skönt att kunna prata av mig hos honom! Det är möjligt att det är en del av hans arbete, men jag skulle vara villig att betala mer. Jag får det jag saknar i den Vanliga Sjukvården: empati, tid och ett alternativ till det som inte fungerar.
Jag har köpt en massageboll att ha i stället för tennisbollen. Jäklar vad skön den är!! Absolut bättre. De små piggarna sätter bättre fart på cirkulationen och kommer åt alla små punkter som tennisbollen inte nådde då den är helt slät.
Jag vet inte vad den ser ut som, men den fungerar!
16 plusgrader, tvärmulet och enstaka regndroppar. Det var de väderförhållanden som gällde när jag tog med mig stavarna på en kortis, 50 minuter. Det var jätteskönt! Bra tempo till och med uppför Högbackabacken. Syrénerna blommar snart och det doftade ljuvligt. Min favoritdoft! I början av rundan gick jag gångvägen bakom gymnasiet när jag såg 2 harar som bara satt där. Jag tvärstannade och bara tittade. Det satt en liten harpalt ute i gräset. En hel familj! Jag lyckades ta några bilder innan en joggare kom flåsande från andra hållet utan en tanke på att få en unik naturupplevelse och hararna satte iväg.
Om du tittar noga på den övre bilden, till höger om lyktstolpen – där sitter palten. Kanindamen nere i högra hörnet är Selma som ju är en släkting till familjen Hare.
Dagens låtlisterepresentant blir en hederlig discodänga: Yvonne Elliman med ”If I can’t have you” från Saturday Night Fever.
Jag fastar idag. Ett bra sätt att hålla hungern stången är att ha ångest. 2 veckor när Elin och Robin har bott här. Idag fick jag nog. Jag kände mig omringad och trängd. Ljud och prat över allt hela tiden. Panik! Jag sa till Elin att prata med Robin om att han får hitta någon annanstans att bo. Hon blev arg och började gapa om hur jävligt det är att inte vara välkommen. Hon pratade med Robin som packade ihop alla sina prylar och stack. Elin följde med. Selma är kvar. Det var inte min avsikt att de skulle åka där och då. Onsdag hade räckt. Då åker nämligen Pär till Gotska Sandön och jag pallar inte att vara här med dem dygnet runt. De bara hasar runt (Elin har jobbat några dagar), sover i skift, är uppe på nätterna. Det känns som när någon drar naglarna mot svarta tavlan hela tiden. Jag tänker inte förneka att det känns bättre nu. Ångesten drar sig tillbaka.
Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick ”motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.
Det finns numera ett gym på Garnudden. Den här gången var det inte en själ där och jag passade på att ta en bild.
Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten ”Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.
Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.
Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.
”Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: ”Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att få rätt.
Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.
Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för ”Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.
”Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.
Våren är en relativ årstid. Det finns de som är klädda i bara shorts och linne – det är ju vår! Andra klär sig efter väderleken. Och så finns det de som inte tycker att 15 plusgrader är tillräckligt för att avstå från vare sig mössan, halsduken eller vantarna. Idag promenerade jag i träningslinne och mjukisbyxor i 15 plusgrader och jag varken frös eller tyckte att det blev för varmt. 70 minuter med vattenflaska. Vätskebältet var en bra investering!
Dagens låtlisterepresentant är ROMES med ”Believe”. ”You don’t have to believe in me. I know just who I wanna be.” Jag önskar ofta att jag såg riktigt, riktigt bra ut av endast en anledning: jag vill bli sedd. Inte för att jag är snygg utan som en bekräftelse på att jag finns. Sedan jag blev fet har jag – motsägelsefullt nog – blivit osynlig. Idag mötte jag en man med en liten hund. Jag brukar möta de när jag går Ut på landet-rundan som idag och han har alltid hälsat. Han brukar dessutom le mot mig. Idag var inget undantag. Trots att han talade i telefon nickade han mot mig. Vilken kick! Jag fanns! Med alla mina kilon i osmickrande träningskläder. Jag blev sedd.
