Månad: januari 2016

Ett vrak som klagar

I fredags gick jag tur och retur Salem och det var skitjobbigt! Jag kände mig matt och yr och minsta uppförslut fick mig att önska att jag hade haft en syrgastank på ryggen. När jag kom hem var jag helt färdig och fick dessutom ont i hela kroppen. Huvudvärk så gott som dagligen. Mystiska blåmärken dyker upp. Nu har jag ett på ovansidan av handen, men inget som helst minne av att ha slagit i den. Järnbrist! Werlab-läkaren uttryckte det som mild järnbrist och då undrar jag hur man mår med grav järnbrist… Nu tar jag Hemofer igen och så har jag börjat med D-vitamin.

Jag sover dåligt trots Stilnoct. Antingen är jag för varm eller för kall eller så är bara fötterna iskalla och ibland fryser jag bara om axlarna. Jag vaknar till flera gånger varje natt. Om en dryg månad fyller jag år och jag kommer att önska mig ett sånt där specialtäcke för tusen spänn som ser till att jag varken svettas eller fryser. Om jag kan vänta tills dess.

Nu är jag säker på att min förhöjda kroppstemperatur är vallningar och det är väl det som stör nattsömnen, men de är inte så kraftiga att jag svettas. Det påminner mig om sommarens attacker av värmepanik och de brukar jag kunna vänta ut genom att bara sitta ned och andas. Nu kommer de flera gånger om dagen – vissa dagar – och uteblir helat andra dagar. PhysiCool-sprayen hjälper.

Huvudvärken kan oxå ha koppling till ögonen och synen. Ögonen är torra och jag droppar med Artelac från apoteket. Klimakteriegruppen tipsar om ögondroppar från optikern. De har bättre effekt. Jag behöver nya läsglasögon, men jag tror faktiskt inte att jag behöver nya vanliga glasögon. Det här måste dock vänta till nästa kassaflöde.

Magen är inte bra. För 1 år sedan sa läkaren att jag borde sluta med Omeprazol eftersom matsmältningen kan rubbas. Jag trappade ned direkt och under flera månader klarade jag mig med en eller ett par tabletter i veckan mot 1 per dag, men de senaste månaderna har katarren kommit tillbaka jag kommit på mig själv med att ta 2 tabletter vid varje tillfälle och tröstat mig med att jag ju inte tar de varje dag längre. Förfelat. I förra veckan bestämde jag mig för att börja ta 1 tablett per dag igen och det känns bättre. Jag har sällan problem med förstoppning tills nu. Det har varit så fullständigt stillastående att jag har fått känslan av att vara igenpluggad. Mer fibrer, vatten och motion! Jag vet!! Jag provade Ortis Frukt och fibrer, tuggtabletter. En halv tablett med ett stort glas vatten. Nada. 5 timmar senare tog jag den andra halvan och det var halväckligt, jag hade svårt att få ned den. Drygt 12 timmar senare, igår morse, kom magen igång och det var ingen behaglig känsla. Jag var alldeles spak efteråt.

Ett annat symptom på klimakteriet är värk i ryggslutet. Det har jag redan efter att jag ramlade i trappan för 5 (?) år sedan, men det har blivit sämre. Jag använder massagebältet varje kväll när jag har min te & lässtund. Jag vilar den delen av ryggen genom att ligga på sidan. Ibland tar jag värktabletter, men som det har varit de senaste veckorna med den dagliga huvudvärken, så kan tabletterna tydligen inte åtgärda båda smärtställena. Jag funderar mycket på att vända mig till en homeopat för jag orkar inte med så mycket mer av mediciner och motion. Numera är en dag utan värktabletter en bra dag. Trist.

Udda eller normalt

”Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion ”Åhå!” följd av ”Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt ”fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med ”Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. ”Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: ”Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.

 

Trasig kropp

Vaknade med mina alltför vanliga följeslagare: irriterade ögon och huvudvärk. Jag hade ingen lust att stiga upp över huvud taget. Jag är inne i en trött period igen. På dagens schema fanns ett pass med mina gummiband, men efter lunchen hade jag ingen lust med det heller. Jag stod mitt i vardagsrummet fortfarande klädd i pyjamas. ”Jaha”, sa jag till mig själv (högt och inte bara i huvudet), ”vad ska jag göra i stället för att träna? Jag får bara mer ont i kroppen av att sitta hela tiden. Jag kör ett pass!” Och så gjorde jag det. Den lätta versionen, snäppet tuffare än den extra lätta och det var så skönt!! Ryggövningarna och stretchingen visste var de tog. Halleluja! Varm, smidig och stark kände jag mig efteråt och sedan körde någon in Spiken i ryggen. Dessutom var huvudvärken kvar och spred sig nedåt i nacken. Kroppen känns så trasig. Logiken är försvunnen. Ingen rim eller reson. Det drar nog ihop sig till mens igen eftersom jag känner mig uppsvälld som en ballong för att kroppen samlar på sig vätska som också gör att vågen påstår att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Never on my foot! Värkkombon verkar har gjort sitt, men Treo brustabletter fungerar. Jag har svårt för brustabletter och det kan i och för sig ha den fördelen att jag tänker efter en gång extra innan jag tar värktabletter. Jag tog 2 Treo för att få bort Spiken i ryggen och fungerade nästan, det sitter in liten Nubb kvar.

Dagens låtlisterepresentant är Ivy Levan med låten ”Biscuit”. Den har en liten varningsskylt där det står ”explicit”. Kanske är det en massa snusk i texten, jag lyssnar inte så noga eller så är det underförstått eller så vill Spotify varna känsliga lyssnare.

Harald Blåtand

Visste ni att bluetooth inte bara betyder ”blåtand” (i direkt översättning) utan att det fick namnet från den danske kungen Harald Blåtand? När man grunnade på vad den gemensamma standarden för trådlös överföring skulle kallas var den Jim Kardach på Intel i USA som kom med förslaget. Han hade läst ”Röde orm” av Frans G Bengtsson och fascinerades av kung Harald.

Källa: Allt om historia, nr 2/2016

Ett avsked och en mordbrännare

”Falleri, fallera, falleralla” av Carin Gerhardsen. För 8 år sedan kom den första delen om Hammarbypolisen, ”Pepparkakshuset”. Den var bra. Ett år senare kom del 2, ”Mamma, pappa, barn” och då var jag ordentligt fast. Jag minns fortfarande hur jag satt i sängen, på morgonen och började läsa och hur jag inte kunde sluta. Sedan dess har jag väntat lika otåligt på varje ny del. Nu har jag läst den åttonde och sista och det är ett avsked, men det är ett bra avsked för jag tror inte att Carin Gerhardsen skulle ha kunnat skriva fler delar utan att kvaliteten hade påverkats till det sämre. Den sjunde och den åttonde delen har inte hållit samma höga nivå som de tidigare.

När ”Falleri…” börjar har det gått 9 månader sedan den oerhört dramatiska upplösningen av ”Tjockare än vatten” och jag var väldigt nyfiken på hur det hade gått för framför allt Jamal Hamad. Inte så bra visade det sig. Inte bra alls. Överlag är stämningen betryckt och tung i den här boken. Det är i början av  året när alla helgdagar är över då en äldre kvinna samt en skolpojke blir brutalt ihjälslagna på en gata i ett bostadsområde. Det kände inte varandra, det finns inga beröringspunkter över huvud taget. Var båda utsedda offer eller råkade en av dem vara på fel plats vid fel tidpunkt och vem av dem, i så fall? Conny Sjögren måste samla sitt team så gott det går för att lösa fallet.

Även den här delen om Hammarbypolisen är mänsklig och det är det jag har uppskattat mest. Carin Gerhardsen har lyckats undvika fällan att tuffa till den med actionscener eller överdrivet våld. Ändå känner jag inte riktigt igen mig. Det känns ansträngt. Genom hela serien har alla medlemmar i teamet gått igenom privata kriser som har påverkat dem, utvecklat dem samtidigt som de har arbetat som kriminalpoliser, men i den här boken råkar 4 av dem illa ut – mer än halva teamet – och det känns så konstruerat. Jag kände samma sak med ”Tjockare än vatten”. För långsökt, för mycket. ”…ett avslutande fyrverkeri.” skriver Dagens Nyheter och det kan jag hålla med om, men till saken hör att jag inte är någon större anhängare av fyrverkerier.

”Gryningspyromanen” av Jörgen Pettersson och David Widlund med Mats Eklund som uppläsare. Det här är en faktabok och jag tycker att den är otäck och den är otäckare än vad världens bästa skräckförfattare kan åstadkomma just för att det inte är påhittat.

Ulf Borgström, även kallad Gryningspyromanen, sitter inlåst på Hall sedan några år tillbaka och kommer att vara inlåst i några år till. I nästan 20 år gäckade han polisen genom att slippa undan hårdare straff på grund av brist på bevis. Problematiken med just mordbränder är att bevisen ofta försvinner i branden och det går inte att fälla en brottsling på enbart indicier. Det är både fördelen och nackdelen med den sortens rättssystem som vi har.

Eftersom det här är en faktabok baserad på sådant som redan har hänt behöver jag inte utfärda någon spoilervarning. Som så många av de grovt kriminella hade Ulf Borgström en jävlig barndom och när han väl hade blivit vuxen var han besviken, bitter och hämndlysten. Han har aldrig försörjt sig på ett hederligt vis och även om han aldrig blev mångmiljonär eller kanske just för att han aldrig blev det har han hela tiden känt att samhället inte har gett honom det han förtjänar. Ett jävla humör blandat med paranoida inslag gjorde att han ofta, ofta fick vredesutbrott hos t.ex. socialen där han utslungade okvädningsord och dödshot. De poliser som periodvis punktmarkerade honom fick oxå känna av det. Om skolan hade lyckats fånga upp honom i tid, om någon hade förstått vilka vidriga hemförhållanden han hade och hur mobbad han var – hade allt kunnat undvikas då? Det får vi aldrig veta.

Trots att boken inte är skönlitterär tycker jag att gestaltningen är tydlig. Jag har inga problem att känna polisens frustration när de så ofta är så nära att ta honom på bar gärning vilket nästan var en förutsättning för att kunna sätta dit honom. Paniken hos befolkningen är oxå påtaglig; alla vet vem den skyldige är, alla vet vilken bil han kör, många känner igen honom, men det går inte att förutse vad han kommer att bränna ned nästa gång eller när. Tanken på att bli väckt av att brandmännen står i sovrummet och talar om att bostaden brinner… Det värsta med hela den här historien är att Ulf Borgström med största sannolikhet kommer att fortsätta när han har avtjänat sitt straff.

Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. ”… ett förhöjt LDL / det ”onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. ”I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer ”vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister ”Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.

 

Vintersol på näsan

10 minuter i 10 var det 13 minusgrader när jag började min promenad. 65 minuter runt Flaten, favoritrundan. Det var grymt kallt om ansiktet, men kroppen kändes lätt och orken var på topp – härligt! Jag är glad att jag har en mobilkamera så att jag kan pränta in hur vackert det är nu. Det blev många fotostopp och flera ”Jag måste bara stå och njuta…”. Himlen var intensivt blå. Snökristallerna yrde och bildade en svag regnbåge runt solen. Snön knarrade och gnekade. Jag väljer en sån här dag framför en sommardag med 25 graders värme. Alla gånger!

2016-01-22_14.28.06
Solen! Och den värmer faktiskt trots att den inte orkar högre än så här.
Isen på Flaten är så pass tjock att den bär och jag såg flera stigar i snön som ledde rakt ut på isen.
Isen på Flaten är så pass tjock att den bär och jag såg flera stigar i snön som ledde rakt ut på isen.
Frosten är så tjock att trädet ser konstgjort ut.
Frosten är så tjock att trädet ser konstgjort ut.
En vy över Flaten som är välkänd i min blogg.
En vy över Flaten som är välkänd i min blogg.

När jag kom hem satte jag en peel off-mask på ansiktet och duschade sedan länge och varmt med skrubb och hårtvätt. Efteråt smorde jag in alla delar av kroppen som jag kom åt. Lunch och tredje säsongen av ”Downton”. Välbefinnande är ordet för dagen.

Dagens låtlisterepresentant är MÖ (MO?) med låten ”Kamikaze”. Hon sjunger ”Take me to the party” och jag hade mitt party ute vid Flaten.

 

 

Snögnek och musik

Långa, avslappnade steg. Avslappnade axlar och nacke. Låt höfterna vara med i rörelsen. Andas! En promenad Ut På Landet tog 85 minuter just för att jag inte gick så fort och det var skönt. Det var som att ha en farthållare i kroppen; jag började med ett tempo som kändes rimligt och sedan höll jag det. Än en gång snöknarr och stelfruset ansikte och det var knepigt att mima med i låttexterna. På en sträcka hörde jag plötsligt ett ljud som jag inte kunde koppla till bara mig Ute På Landet. Jag pausade musiken, men ljudet hördes ändå. Ett sorts gnekande, gnälligt ljud ungefär som det som uppstår när manchesterklädda ben gnids mot varandra. Jag fortsatte att gå och kunde så småningom koppla ihop gnekandet med underlaget i kombination med mina isbuggar. När snön har fått ligga en längre period och packas i omgångar blir den hård och perfekt för att åka spark på. Jag har till och med åkt skridskor på det. Det är första gången jag har hört att det gnekar!

Genkigt sparkunderlag.
Gnekigt sparkunderlag.
Vintervyer från mitt Rönninge.
Vintervyer från mitt Rönninge.
Räcket hemma hos oss. Frrrrost!
Räcket hemma hos oss. Frrrrost!

Dagens låtlisterepresentant är i plural igen. Först ut är Wang Chung med ”Let’s go!”. En tretti-plussare som passande nog dök upp medan jag knöt på mig isbuggarna. Det är svårt att sjunga med när man sitter dubbelvikt och knyter skorna. Den är allra bäst på hög volym.

Mot slutet började jag tappa fart trots inbyggd farthållare, benen kändes tunga och då kom Simple Minds med ”Let the day begin” och fick fart på mig igen. Den har nog funnits på min lista i nästan ett år, men jag tröttnar inte på den – gåshud! Även den är allra bäst på hög volym.

 

 

Ingen höjdare

Kroppen tyckte att det var dax att krypa i säng före 23 igår och då gjorde jag det, men jag kan inte minnas när jag gjorde det senast. Provtagningen tog hårt på mig. Sov som en klubbad oxe och drev Pär ut på soffan. Jag hade svårt att vakna. När jag väl lyckades få upp ögonen en längre stund än ett par sekunder var jag säker på att klockan var nästan lunch, men den var bara 10 i 9. En satanisk huvudvärk, irriterade ögon och täppt näsa. Blä!

Ett extra lätt gummipass i hopp om att bli av med huvudvärken. Det känns som om det lyckades, men passet var ingen höjdare mycket beroende på att det gröna gummibandet gick av och jag kom aldrig in i rätt stämning efter det. Jag bytte till ett nytt, men det var så mycket hårdare än det gamla att jag inte kom nånstans. Blä!

Dagens låtlisterepresentant är Anna Bergendahl med ”Business”.

28 ml av mitt blod

”Din vårdcentral har inte som uppgift att ge dig alla tester och analyser du önskar utan kommer istället göra en egen bedömning om de tester och analyser de anser att du behöver.” Det här står att läsa på Werlabs sida och det var den meningen som fick mig att bestämma mig för att kosta på mig deras hälsokontroll av modell XL (allting annat hos mig är ju XL eller större…). I morse, kvart över 8, gick jag till vårdcentralen och lämnade proverna. 7 rör med 4 ml i varje. En dryg fjärdedels deciliter av mitt blod. Jag kände mig lite yr i bollen på vägen hem. De första resultaten finns redan i min journal hos Werlabs svarsportal, men jag är för trött och okoncentrerad för att kunna tillgodogöra mig informationen. Jag väntar till i morgon för då ska det finnas en utvärdering från en läkare. Fortsättning följer!