Söndag för 2 veckor sedan, dagen innan vi började med köket, brast det för mig. En dryg veckas stress & press kulminerade i att jag vrålade rakt i ansiktet på Robin. Många små faktorer som sög mental ork ur mig som vampyrer. En viktig aspekt var att jag hade dragit ned på Lyrican för att se om yrseln blir lindrigare. Den första etappen gick smärtfritt, så jag drog ned ytterligare. Big mistake. Pär var bortrest och det innebar att jag inte kunde dela Det Vardagliga Slitet med honom: handla, städa buren, diska, tvätta, frukostera marsvinen. Elin bodde hemma och det betydde att jag inte fick mitt livsnödvändiga behov av ensamhet tillgodosett. Anledningen till att Elin bodde hemma var Ellie, en oskyldig kanin som får finna sig i att bli forslad mellan olika ställen hela somrarna. Ellies ojämförliga behov av att gräva i buren var en oväntad stressfaktor. Inte bara ljudet utan oxå för att det förde med sig att hon ofta fyllde vattenskålen med spån så att vattnet måste bytas i ett och att hon behövde hö ofta, ofta. En natt tillbringade hon vägg i vägg med mig och då sov jag inte mycket… Marsvinen, Selma och Ellie fick vara ute i skift – ett pussel. Robin sov över 2 nätter och även om jag inte märkte av honom så mycket, så visste jag att han fanns där. Det är knappt att jag orkar med familjen, så att lägga till en störig kanin och en pojkvän är att utmana ödet. Jag städade på fredagen, tvättade och började plocka undan prylar inför renoveringen på lördagen. Pär kom hem på lördag eftermiddag. På söndag förmiddag kom svägerskan med son och hämtade hem Ellie samt fikade. Jag storstädade marsvinsburen. Pär fixade 3-rätters middag för oss, Elin och Robin. Vid 19-tiden hade vi ätit precis ätit färdigt och Robin och jag hade en diskussion om huruvida hundägaren har hela ansvaret för hur hunden beter sig. Delade meningar rådde, men vi grälade inte. Robin har inget ljummet mellanläge. Det har inte jag heller. Liv eller död. Allt eller inget. Han var intensiv, nästan hetsig. Kraschen kom när jag kände att jag inte fick åsiktsmässig luft. Han var på på på. Då dängde jag båda handlflatorna i bordet och vrålade (det är ingen överdrift, jag vrrrrålade): LÄGG AV! LÄGG AV!! HÅLL KÄFTEN! JAG FÅR JU ALDRIG TALA TILL PUNKT MED DIG! ALDRIG!! Robin ryggade tillbaka och sa bara: ”Jaha…”. Pär försökte hyssja på mig, men det var som bensin på en eld och jag knuffade nästan ned honom från stolen. Superstyrka. Jag fortsatte vråla samma saker. Då reste sig Robin, drog med sig Elin och sa att ”Nu går jag härifrån.”. Pär hakade på. GÖR DET OCH KOM ALDRIG TILLBAKA!! blev min slutkläm. Sedan gick jag ut. Passade på att smälla igen ytterdörren så att hela huset vibrerade. Jag satt nere i centrum. Lyssnade på min bok. Grät. Skämdes på samma gång som jag oxå hade blivit rädd. När långvarig stress kulminerar i en ångestattack finns det en sorts urkraft som är enorm. Det är jävligt skönt att få vråla på det där viset. Det var någonting som jag hade tryckt tillbaka länge och som snappade upp att nu har den här människan inte lika mycket medicinskydd som vanligt så nu kan krafterna släppas loss. Mooahahaha! Jag har bett Elin, Robin och Pär om ursäkt. Jag har förklarat varför det blev så där och att det inte kommer att bli så igen. Hoppas jag.
