Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
… att det inte var Darwin som myntade uttrycket ”Survival of the fittest” utan en kollega som efter att ha läst manuset till ”Origin of species” konstaterade att det handlade om att den starke (eg. mest anpassade) överlever?
… att människans avkomma egentligen föds för tidigt? Om barnet skulle födas när det var så pass utvecklat att det skulle kunna överleva själv skulle det innebära att dess huvud var för stort för kvinnans bäcken. Därför är människans avkomma den som är klenast av däggdjur.
En hyfsat rask promenad – med MBT-små steg-på 50 minuter. Det blev skönt efter ett tag. Mest av allt fyllde promenaden funktionen av hjälp med att fatta beslut. Jag sov inte bra i natt och när jag vaknade var jag trött och leds. Leds på att vara trött. Det var nära att jag inte kom iväg på promenaden av just den anledningen. Jag var så leds att jag hade ångest. Ångesten hjälpte mig att hålla tempot. Blodcirkulationen hjälpte till att få igång hjärnan. Jag fick känslan av en brytpunkt. Nu krävs det en seriös förändring. Det krävs en långsiktig förändring.
Klimakteriet, foten, handen, ryggen och vikten. När det gäller klimakteriet, så är det som det är. Kroppen svullnar upp titt som tätt oberoende av vad jag äter eller om jag tränar. Jag känner mig uppblåst och tung. Det är påfrestande att ha mens i en månad, att inte veta hur mycket jag kommer att blöda eller hur länge det kan tänkas pågå och det känns inte bra att äta värktabletter så gott som dagligen. Det är ingenting jag kan kontrollera och jag kan bara beväpna mig med tålamod och Ipren. När det gäller foten kan jag inte göra mer än jag redan gör. När det gäller handen kommer jag att be om cortison.När det gäller ryggen gör jag det jag kan. När det gäller vikten – där kan jag göra något.
1. Med start den 1 september 2015 och 6 månader framåt dvs. till och med februari månad 2016 kommer jag att fokusera på vad jag äter och inte äter.
2. Choklad/godis får jag äta endast fredag och lördag kväll. Chips får jag äta endast den sista helgen varje månad.
3. Kakor, bakelser, glass och efterrätter säger jag ajöss & goodbaj till permanent.
4. Min målsättning är att gå ned minst 0,5 kg varje månad.
5. Jag väger mig en gång i månaden och om jag inte har gått ned minst 0,5 kg inför jag totalt godisförbud.
6. Jag kommer inte att äta något efter klockan 23.
7. Eftersom den farligaste tiden är kvällar efter klockan 21 kommer jag att leta efter vettiga alternativ till kvällstugg för jag tror inte på att somna hungrig.
8. Jag kommer att träna som vanligt dvs. så mycket jag orkar.
Jag gör det här för att få må bra, för att orka mer, för att slippa ha ont och för att ingen ska kunna komma med spydiga kommentarer om vad jag äter och inte äter. Det kommer inte att finnas någon belöning i slutet av dessa 6 månader. Jag kommer heller inte att straffa mig själv. Jag gör det här för att kunna säga att jag har gjort ett seriöst försök att gå ned i vikt.
”Mörkt motiv” av Louise Penny med Thomas Bolme som uppläsare. En hederlig deckare med en godmodig, socialt kompetent, ödmjuk polis i medelåldern som är lyckligt gift och inte strävar efter att bli chef. Som en försvarsåtgärd har jag börjat lyssna på den här sortens deckare eftersom de allt brutalare kriminalromanerna fick mig att må dåligt. Jag orkar inte med fler bittra, socialt inkompetenta, stöddiga vanliga-regler-gäller-inte-mig-poliser med kraschade förhållanden och spritproblem som vadar i brutalt skändade kvinnolik och mest löser brott med hjälp av tekniska finesser.
Louise Penny har förlagt handlingen till den pyttiga byn Three Pines några mil från Montreal där alla känner alla och med det klassiska galleriet av karaktärer som bögen, den egensinniga äldre damen, det gifta paret, flera hundar och så den briljante Armand Gamache. När Jane Neal hittas död chockar det hela byn. Det finns inte en enda bybo som har något ont att säga om den före detta lärarinnan och konstnären. Det finns flera misstänkta, men bara en skyldig och som lyssnare vilseleddes jag vid flera tillfällen och det är tack vare att det var flera timmar kvar av boken som jag begrep att polisen var ute och cyklade.
Miljöbeskrivningarna är fina och får mig att vilja flytta till en pyttig by där alla känner alla. Karaktärerna känns mänskliga och trovärdiga och dialogerna är lysande och jag skrattade för mig själv många gånger. Thomas Bolme gör en underbar uppläsning och den här genren passar honom. En snäll bok till en snäll uppläsare. När den var slut fortsatte jag direkt med ”Nådastöt” som tar vid ett drygt år senare och med den sortens vinter som jag numera bara drömmer om. Thomas Bolme fortsätter att läsa för mig. Tyvärr, är det en annan uppläsare av tredje och fjärde boken.
Jag kan läsa själv också och har precis läst ut ”Etthundra mil” av Jojo Moyes. Nu befinner jag mig i den sortens vakuum som en riktigt, riktigt bra bok alltid lämnar mig i. Det pågår en sorts litterär matsmältning där jag suger på den kvardröjande lustkänslan medan endorfinerna rusar genom kroppen. Åh, tänk att kunna skriva så…
Jesse Thomas sliter som ett djur för att få livet att gå ihop sedan hennes man lämnade henne att ensam ta hand om dottern Tanzie och styvsonen Nicky. Ed Nicholls är en IT-miljonär som tvingas att hålla sig undan efter att ett försök att hjälpa en gammal skolkompis visade sig vara ett ödesdigert misstag. Jesses och Eds vägar korsas och på en impuls att göra en osjälvisk handling erbjuder sig Ed att skjutsa Jesse och barnen hela vägen till Aberdeen för att Tanzie ska kunna delta i en matteolympiad. Man sitter inte instängda i en bil tillsammans i en hel vecka utan att bli påverkad av varandra och allt som den sortens resa kan för med sig.
Det handlar om klasskillnader och om att inte tappa tron på det goda. Det är en sak att slänga ur sig ”Det ordnar sig” i tid och otid och en annan sak att verkligen tro på att det kommer att ordna sig och att dessutom fortsätta tro det efter den ena käftsmällen efter den andra. Jesses problem är problem med stort P medan Eds problem är av i-landsvarianten. Jesse säger: ”Jag tänkte på det när jag låg i badet … det där med att ’behandla andra som du själv vill bli behandlad’, det funkar ju bara om alla andra också gör det. Men det är det ingen som gör. Världen är full av människor som ger blanka fan i alla andra. De är beredda att gå över lik för att få det de själva vill ha. De trampar till och med på sina egna barn.” Nicky skriver i sin blogg: ”Det är det här jag inte fattar; jag fattar inte hur vår familj mer eller mindre alltid gör rätt, men ändå alltid hamnar i skiten.” Jag känner igen mig i både det Jesse säger och det Nicky skriver. När det verkar som om man inte får någon som helst utdelning på att behandla andra människor med respekt eller att göra rätt för sig, så blir det till slut svårt att intala sig att det kommer att ordna sig och det är då man måste intala sig att man gör det rätta för sin egen skull.
Karaktärerna i Jojo Moyes böcker är mänskliga och trovärdiga och långt ifrån perfekta. De har sina svaga ögonblick när de gör mindre genomtänkta val och får ta konsekvenserna. Det gillar jag! Det som jag inte gillar fullt lika mycket är att alla alltid får det de förtjänar i slutet. Det ordnar sig verkligen. Är det det som gör att boken kallas för feel-good? Hennes böcker får mig att må bra hela vägen fram till slutet när jag alltid känner som jag gör när jag fått i mig för mycket sött.
30 minuters promenad till Salem och 25 minuter hem. Den här gången var det skönt. Jag var inte äckeltrött och jag fick inte ont.
Det var inga problem att stiga upp halv 7 och det rullade på tills jag skulle gå 1 timme senare och då kom jag ned till tåget precis när det kom in på stationen. Jag slank in på Lloyds apotek och det var ingen kö. Det var ingen kö på Pressbyrån heller. Jag behövde inte vänta på t-banan heller. Jag kom fram till Rosie 15 minuter för tidigt. Mitt hår gjorde en annorlunda slutspurt i växandet genom att få de att se ut som om alla hår läggs på hög uppe på huvet. Rosie och jag hade en vädligt trevlig stund så som vi t brukar ha och så får jag ju lämna mitt jobbiga hår kvar hos henne. Jag kommer tillbaka i oktober!
Redan när jag vaknade kände jag att det skulle bli en bra dag. En dag med flyt. När jag fyllde år i våras fick jag ett presentkort hos KappAhl som ligger och glöder de få gångerna jag är inne i stan och jag hade för avsikt att betala med det för ett par byxor, men jag drar mig för det. Prova kläder fyller mig med fasa.När jag kom till Centralen efter frisören och kände att jag hade flyt och energi, så gick jag in och hoppades att flytet skulle smitta av sig. Jag leda länge bland XLNt’s utbud, men till slut hittade jag ett par mörklblå i stretchkvalité och så en len och sval grårandig skjorta. Jag var inställd på att få betala några hundra extra, men presentkortet visade sig vara på 700 kr och inte 500 kr, så jag behövde bara betala 78 kronor. Sånt gillar jag! Sedan gick jag till teaffärren, Det blev 2 kg te i varierande blandningar och med 70 kr i rabatt. Sen åkte jag hem och när jag öppnade dörren började marsvinen hojta direkt för deras mattid hade passerat med 90 minuter! Selmas också, men hon kör med blickar, hängande öron och ett tyst fördömande. Djuren stod först i kön och sedan en dusch för mig för det kliade över hela kroppen och sedan kunde jag ta på mig den nya skjortan som är så mjuk och len att den redan är en favorit. Lunch i sällskap av ”Grey’s Anatomy” från allra första början. Jag njöt: gott te och bra serie. På eftermiddagen sov jag i soffan. En kortis. Det var så gôtt! På kvällen gjorde jag svart vinbärste (som jag har varit utan i flera veckor!!!) och det var så gott och läste ”100 mil” av Jojo Moyes och den är sååååå bra!. Det blev en bra dag och nu ska jag stoppa mitt barnbarn Selma i säng innan jag själv kryper ner i min för sömntabletten slog till och jag är såååååå trött.
20 över 9 klev jag ut över tröskeln och tvingade iväg mig själv på en kort promenad. Det var 20 plus och sol och det var inte skönt. Efter 2 veckor utan någon egentlig fysisk träning började kroppen protestera – det finns en gräns även för vilandet. Jag får åter igen börja från noll (känns det som) och jag gör det försiktigt, så det blev bara 50 minuter i långsamt tempo. Strax före lunch var jag såååå nära att somna sittandes i soffan när Elin brakade in i vardagsrummet och frågade vad vi skulle kunna titta på till lunch (det blev World War Z vilket visade sig vara helt fel film just då – det är svårt att ta en zombie på allvar när den står och hackar tänder precis som ett marsvin). Det var väl lika bra för annars hade allt blivit förskjutet och snett. Vi åt middag på Amazon och det var så där übermumsigt som det var de första gångerna och jag blev proppmätt, nästan äckelmätt. Det är jäkligt dålig stillastående luft i Heron City och det var varmt i restaurangen och jag har känt mig golvad sedan vi kom hem.
För snart ett år sedan blev min mobil sjuk. Efter flera olika huskurer fick den läggas in med diagnosen svullet batteri. Vi var åtskilda i en vecka och det tyckte inte jag om. Sedan dess har jag varit uppmärksam på tecken på återfall, men det gick ändå inte att undvika och i början av sommaren blev den sjuk igen. Samma diagnos. Den här gången valde jag att vårda den i hemmet genom att på eget bevåg och med stöd och teknisk hjälp av Pär köpa ett nytt batteri. Det gick galant! Den mår bra nu och jag är ännu noggrannare med omvårdnaden. Den får ligga ifred ibland – alla behöver få vara ifred ibland – särskilt medan den laddas. Jag är extra uppmärksam på om den känns febrig och då brukar jag klä av den (mobilfodralet) för svalkans skull. Någon natt då och då får den vara helt avstängd – total vila. Jag har installerat appar som håller koll på virus och temperatur: CM Security, Battery Doctor, Cooler Master och Clean Master. Minst en gång om dagen kör jag apparna för att rensa bort ”junk files” och ”boosta” den. Sist kör jag Cooler Master som håller koll på vilka appar som är den troligaste orsaken till överhettning och det ironiska är att topp 3 innehåller i nämnd ordning: Clean Master, Battery Doctor och CM Security. Varje gång. Så kan det bli.
Det finns många tecken på att det samhälle jag växte upp i har förändrats övervägande till det sämre. Jag tycker inte om det. Man kan klaga på makthavare i stort, men när gemene man, den vardagliga människan inte tänker längre än till hur mycket hon kan roffa åt sig utan att behöva ta konsekvenserna… Alla förändringar, stora som små börjar hos en enda individ. Om du vill se en förändring måste du börja hos dig själv. Om du lever enligt devisen att du världen/livet är skyldig dig en massa utan någon motprestation, så blir samhället därefter. Fråga inte dig själv varför du ska höja dig över girigheten när ingen annan gör det. Fråga dig själv varför du inte ska göra det. Du ska göra det för din egen skull. Våld föder våld. Förtryck leder till uppror. Girighet leder till omänsklighet. När jag skriver det här är jag oerhört trött och besviken på svensken, på människan och som med så mycket annat är det en liten droppe som har fått allt att rinna över. En fråga i FB-gruppen för ljudboksanhängare om man kan använda samma Storytel-abonnemang till hela familjen. När jag svarade att det inte går var jag naiv nog att använda uttrycket ”inte tillåtet”. Hur dum får man bli? Responsen var något i stil med ”varför i h-vete ska jag och min familj behöva betala för flera abonnemang när vi kan tjuvåka på ett och samma?” och att man minsann är flera som tittar på filmkanalen fast endast en betalar för det. Där rann bägaren över. Då blev jag leds. Kräkfärdig.
VAD HAR HÄNT MED MORAL OCH ÄRLIGHET?!!!
Sluta roffa åt er! Är det så ni själva vill bli behandlade? Utnyttjade och idiotförklarade. ”Hur kan du vara så dum att köper dina filmer? Hur kan du vara så dum att du betalar för något du kan sno åt dig?!” Jag gör det därför att jag vill göra rätt för mig!! Jag gör det därför att det är så jag har blivit uppfostrad och därför att det inte skadar någon annan än mig själv! Jag gör så därför att min moraliska kompass säger åt mig att göra så! Jag gör så därför att det får mig att må bättre än jag skulle må om jag hela tiden försökte roffa åt mig så mycket som möjligt!! Jag gör så för det är mitt sätt att bidra till att stänga den samhälleliga kloaken som jag tycker att jag lever i!!
Serien ”Släkten” är historiska romaner skrivna av kvinnliga författare om kvinnor i historien, både verkliga och fiktiva. Den första hette ”Blandat blod”, skrevs av Katarina Mazetti och gavs ut 2008. Efterföljande delar är: ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg; ”Tempelbranden” av Catharina Ingelman-Sundberg; ”Helenas hämnd” av Maria Gustavsdotter; ”Drottningkronan” av Ingrid Kampås. Den senaste delen har jag precis läst ut, ”Ringens gåta” av Elisabet Nemert.
Historiska romaner is da shit! Jag har alltid tyckt om historia, det passar min läggning som varför-person. De sätter perspektiv på det mesta, framför allt det faktum att allt ska gå så fort nu för tiden. Om du sms:ar eller mäjlar och inte får svar inom några minuter respektive timmar, så bli du otålig. Jag har levt så pass länge att jag minns hur det var före IT. Jag minns hur det var att skriva ett vanligt brev, lägga det i vanligt kuvert, adressera, frankera och posta för att sedan inte förvänta mig svar på flera dagar. Sug på den! Tänk då hur det var att skriva ett brev som sedan skickades med kurir till häst och kanske även med båt – det tog flera veckor. Perspektiv, gott folk. Perspektiv.
När olika författare är inblandade varierar naturligtvis stilen och språket. Alla har varit bra, men ”Helenas hämnd” och ”Drottningkronan” är mina favoriter just tack vare författarna. Jag tycker om deras sätt att använda språket. Catharina Ingelman-Sundberg och Elisabet Nemert tillhör inte mina favoriter. De är lite för romantiska i sina sätt att uttrycka sig.
”Ringens gåta” handlar om Helena Sigtryggsdotter. Sommaren 1220, vid fem års ålder är hon med om ett brudrovsförsök av hennes mor och den skräckfyllda upplevelsen gör att hon tappar minnet och minns inte mer än sitt eget förnamn. Hon växer upp hos en ofrälse med familj i anknytning till Julita kloster. Det är inte att avslöja för mycket när jag skriver att hon återvänder till sin familj, den mäktiga Bjälboätten som leds av Ingrid Ylva, en stark rättskaffens kvinna som har avskaffat träldomen. Birger Magnusson, en av de autentiska karaktärerna, ä.k. Birger Jarl är Helenas morbror och kung Erik Erikssons (1223-29 samt 1234-50) närmaste man.
Jag tycker om handlingen i boken, den utgör en liten del av Sveriges historia, men det är språket som gjorde att jag, mot slutet, skummade igenom en stor del av texten. Efter att ha försökt sätta fingret på vad det var som störde mig tror jag att det handlade om adverb. För många adverb och adjektiv. Som exempel skriver Elisabet Nemert: ”Hon stod lite vid sidan om och betraktade far och son, en återförening med många känslor. Hon noterade också med vilken vördnad Jakobs följeslagare behandlade denne krigare som var Stures son…”. Det är onödigt förtydligande. Jag skulle ha nöjt mig med ”…Jakobs följeslagare behandlade honom.”. Eller: ”Hon slog sig ned vi Mälarens strand och blickade ut över den aningslöst glittrande vattenspegeln.” Den sortens tårta-på-tårta-förstärkande som jag tycker är så melodramatiskt och sockersött. Det är bara 2 exempel och kan verka som att jag borde skaffa mig ett liv i stället för att gnälla över en etablerad författares enstaka uttryck. Jag har försökt att läsa andra böcker av Elisabet Nemert och då har jag inte kunnat förklara vad det är jag inte tyckt om, men nu kan jag det och då gör jag det. Eftersom hon är en av författarna i en serie ville jag inte gärna hoppa över hennes bok. Däremot fastnade jag för en poetisk beskrivning av ett missfall som jag tog till mig. Den föregående graviditeten var svår. ”Det tycktes som om den själ som tagit boning i hennes kropp alls inte önskade vara där…”. ”Och i vargens timme, den stund när natten möter dagen hade den vilsna själen valt att ta farväl och resa vidare och lämnat henne i en sky av blod.”
”Jakten på Kapten klänning” av Jonas Trolle med Martin Wallström som uppläsare. I FB-grupperna tycker man att det är en fruktansvärd historia som förvärras av att det var en högt uppsatt polisman som var förövare. En tanke slog mig: vad mig anbelangar har hans yrkestitel ingen betydelse för han utnyttjade inte den på annat sätt än skattepengamässigt och i jämförelse med vad kvinnorna får leva med är det en fis i rymden. Den här boken var inte särskilt bra, den var ointressant. Man får en bra inblick i hur spaningsarbete utförs, men det vill jag inte veta. Man får en närgången beskrivning av vad kvinnorna utsattes för och det var för närgånget för min smak. Jag vill veta varför Göran Lindberg är som han är. Jag vill veta varför han inte har någon som helst sjukdomsinsikt. Jag vill fråga honom vad han anser räknas som våld i samband med sex eftersom han inte förstår att han gjorde sig skyldig till det. I efterordet förklarar författaren varför han valde att inte skriva om det som jag egentligen ville veta: han var helt enkelt inte intresserad av Göran Lindberg på något annat sätt. Om efterordet hade varit förord i stället hade jag inte lyssnat på boken. Martin Wallström gör en mycket bra uppläsning och jag minns nu att jag tyckte om honom när han läste ”Saker min son behöver veta”.
”En dag i livet” (An unfinished life) från 2005 i regi av Lasse Hallström med Robert Redford, Morgan Freeman och Jennifer Lopez. Jag skrev om den här filmen vid 2 tillfällen i min gamla blogg, första gången i september 2007 och då hade jag sett den för andra gången. (Har jag haft den så länge?!) Idag såg jag den för femte eller sjätte gången och den är fortfarande lika bra! Fantastiska skådespelare, vackert foto, bitvis väldigt rolig dialog, inte smörig och med en stor grizzlybjörn i en av rollerna (han heter Bart i verkligheten). En film med den sortens låga tempo som är så nödvändigt mellan varven. Se den!