En 60 minuters promenad i riktigt bra tempo, nästan power-walk! Det var så skönt att orka, att inte ha ont. Det känns som om jag inte är direkt bortskämd med sånt. Jag körde min egen variant av intervallträning: en försiktig start med ett jämnt tempo i en otäck backe. Sedan drog jag upp tempot och pinnade på tills jag såg en katt som lixom stod och väntade. Den jamade och jag jamade tillbaka och sedan fick jag klia den på huvudet. Endorfinkick! När jag fortsatte drog jag upp tempot igen tills jag kom till ”stallet” där det växer enorma hundkäx och jag fick syn på 2 rådjur. Jag smög fram för att inte skrämma dem och fick syn på det ena.
En sista tempoökning fram till gångvägen vid Flaten där jag såg en katt till! Men den var inte lika tuff och när jag stannade och hälsade såg den skräckslagen ut och försvann in i det höga gräset. I den sista backen vid gymnasiet blev jag trött och tappade fart, men det var med gott samvete.
Jag satt i soffhörnet med ljudbok & spel när tröttheten övermannade mig. Jag satte mobillarmet på halv 13 för att inte sova förbi lunchen, men när larmet gick igång stängde jag bara av och somnade om, fortfarande sittande och sov en timme till. När jag vaknade hade jag ont i nacken och huvudet. Det är en trött dag. Fyrbeningarna fick vänta 25 extra på sin frukost eftersom jag råkade somna om och just nu har jag mest lust att lägga mig och tryna.
