Pär och jag skrotar runt hemma, pysslar med ditt & datt. Med jämna mellanrum utbrister Pär ”Det var ett jävla regnande!”. Stating the obvious. Vad 17 spelar vädret för roll när vi ändå inte har planer på att ens gå ut med soporna? Jag är trött och det har inte varit någon bra vecka. Läslusten är tillfälligt borta och jag känner mig rastlös, men jag har börjat på flera böcker i rad som inte har varit bra och det blir lite som ett bränt barn som skyr elden (”besviken bokläsare skyr läsandet”). Förutom måndagens promenad har jag inte kunnat träna alls pga. foten och även högerhanden som tydligen oxå fick sig en smäll. Jag funderar på att lämna återbud till det, i all hast, bokade läkarbesöket på måndag. Stridslusten falnar och jag känner mig ensam i kampen. ”Jag har en kunskap som du inte har och som du aldrig kan läsa dig till”, funderar jag på att säga till läkaren. ”Och det är hur min kropp fungerar.” Jag har levt med den här hyddan i 50 år nu och för varje år sviker den mig ytterligare. Något är fel. Det är något som inte stämmer. Det är tydligen ingenting som syns i några prover och jag vet inte om jag orkar försöka övertyga en läkare om att jag har rätt. Jag frågade Pär om han kan följa med på måndag och argumentera om orden sviker mig, men det kan han inte och jag blev inte alltför besviken för jag behöver ha med mig någon som tror på mig till 100%, som ser bortom kalorier in – kalorier ut och det gör inte han.
