Jäss! Där satt den! Ett lätt pass med gummibanden som var skönt och som gick bra. Bra koncentration med bra ork och jag körde inte slut på mig. Kanske vänder det nu?
Månad: maj 2015
#Blogg 100 del 93
Idag tvingade jag mig själv ut och iväg och det var ingen nöjsam tur. Jag tror inte på tvång i samband med träning. Jag var trött, jag hade ingen lust och alla kläder kändes som om de krympt över natten utom möjligen strumporna. Kvart i 10 började jag stava mig framåt. Tungt och trögt. Vänd om för tusan! Jag sänkte den redan låga hastigheten medan jag funderade på saken, men valde att fortsätta. Några hundra meter senare skrek kroppen högre. Vad 17 håller du på med?! Gå hem och lägg dig!! Jag stannade. Vände om hemåt. Gick 50 meter. Stannade och vände om igen och tvingade mig själv att fortsätta. Tyst nu! Jag kan gå långsamt och det är alltid bättre för samvetet att gå långsamt i 1 timme än att sitta i soffan 1 timme. Och jag fortsatte. Det fanns kortare sträckor när det var skönt, men den övervägande känslan var USCH! När jag kom hem hade jag vinglat runt med stavarna i 85 minuter. Jag tror fortfarande inte på tvång i samband med träning.
Och nu blir det reklam! Eftersom jag är sams med mina MBT-skor vill jag förklara för den oinvigde varför de är så makalösa. Jag hittade en sida med info där principerna med MBT förklaras. Den instabila sulan aktiverar de delar av kroppens balanssystem som är inbyggt i leder, muskler och senor. Balanseringen gör att muskler som vanligtvis inte aktiveras i lika hög grad vid promenader får jobba t.ex. rumpan inklusive den del av lårens baksida som sitter högt upp och nedre ryggmuskulaturen och till och med magmusklerna. Till en början är det tuffare att gå med MBT än med vanliga skor, men när de här musklerna en gång har vaknat, så hjälper de till och det får kroppen att vilja sträcka på sig. Hållningen blir en helt annan. Kolla bilden.
Tänk dig då att du har fått fart på muskulaturen i hela nedre delen av kroppen upp till bröstkorgen och så lägger du till ett par stavar. Stavarna gör att armarna får arbeta vilket gör att hjärtat får jobba mer och alla vet att när hjärtat får jobba är det samma sak som konditionsträning. Med fjädrande stavar, som jag har, minskar stötarna på armbågar och axlar och i stället används musklerna i hela skulderpartiet. MBT + Bungy pump-stavar = ultimat träning. Rent ekonomiskt är det en utgift på ca 3500 kr, men jag ser det som en investering i min hälsa. Inga månadsavgifter till fullpackade gym med urtrista löpband framför hjärndödande tv-program utan en möjlighet att komma ut i friska luften!
#Blogg 100 del 92
Egentligen är jag för trött för att hitta på något att blogga om, men eftersom jag är med i #Blogg 100 har jag skrivit upp några alternativ och jag var beredd att norpa ur det förrådet tills jag läste Hanna Hellquists krönika på DN.se om inställningen till ammande mammor som är så oerhört förlegad att jag inte fattar att hon beskriver en situation på 2010-talet.
Jag var förstågångsmamma 1993 (det visade sig bli enda-gångs-mamma, men det hör egentligen inte hit) och var precis så osäker som föräldrar till första barnet helt naturligt är. Amningen fungerade hyfsat för mig, men Elin fick inte i sig tillräckligt och ville därför äta 2 gånger i timmen dygnet runt. Jag tyckte inte om att amma och jag var djupt deprimerad både pga. depressiva anlag och förlossning. Det fungerade inte. Situationen var olidlig för oss alla 3 precis som den var för Hanna Hellquists väninna. Vi hade ingen hjälp av min mamma. Svärmor tyckte inte att vi skulle ge ersättning (det visade sig senare att hon grundande sin åsikt på 1960-talets ersättning med allt vad det innebar av dåligt konstruerade flaskor och nappar). BVC var värdelös och då menar jag verkligen värdelös, när problemen sträckte sig utanför Elins längd och vikt (de gjorde nytta endast när förutsättningarna matchade idyllföreställningen). Den som hjälpte oss var barnmorskan hos den klinik vi gick till fram till förlossningen. Vid ett uppföljningsbesök när Elin var ca 1 månad beordrade hon oss att köpa Semper ersättning på vägen hem. Inga betänkligheter. Nu handlade om hela familjens hälsa. Vi gjorde som hon sa. Elin fick sin första flaskmåltid och det var Pär som gav henne den och lugnet infann sig.
Jag har aldrig hört en pappa insistera på amning. Det är alltid mammorna som likt hyenor kastar sig över icke-ammande mammor i syfte att framställa de som mindre kvinnliga, mindre moderliga, mindre omhändertagande, kort sagt abnorma. Kvinnor har alltid varit kvinnors värsta fiender. Ingen solidaritet så lång ögat når. Man känner sig oftast hotad av det man inte förstår eller när någon visar upp en sida eller ett karaktärsdrag eller uttalar en åsikt som man själv har, men inte vågar stå för. En kvinnas bröst är inte till för enbart sex. I samband med graviditet och förlossning blir brösten en källa till näring, men man ska inte ta för givet att varenda kvinna tycker om att amma. Jag gjorde inte det. Jag skäms inte för det. Nu ställer jag frågan: hur många av alla dessa ersättningsföraktande mammor tycker om att amma? Ärligt? Jag säger inte att det är ett under att någon tycker om att amma. Jag säger att vi kvinnor måste acceptera att det finns båda sorter och att det inte på minsta vis är avgörande för vilken sorts mamma man blir. På vilket sätt är det bättre att amma en unge fram till inskolningen på dagis för att sedan låta denna unge vara på dagis till klockan 18 varje dag för att man själv måste arbeta häcken av sig för att kunna betala det där fina huset man tycker att ens barn ska få växa upp i? Vad händer då med den viktiga anknytningen som alla ammande har som sitt främsta argument mot flaskmatning?
Det finns 3 oerhörda fördelar med flaskmatning: ungen blir mätt, pappan får möjlighet att vara med från början med annat än blöjbyte och mamman får en möjlighet att vila. Vad gäller min egen dotter som nu har fyllt 22 år har hon en nära relation till sin pappa och till mig, hon är inte allergisk mot något (medan både Pär och jag lider av pollenallergi), hon har inte varit mer förkyld än någon annan unge och hon är allt annat än dum i huvudet. I rest my case, ladies and gentlemen!
#Blogg 100 del 91
#Blogg 100 del 90
65 minuter stavgång, högervarv runt Flaten. Det tog ett tag innan det lossnade, men sedan blev det njutbart även om det var flåsigt.
Familjespänningar. Att lära sitt barn pengars värde och att handlingar får konsekvenser. Jag tycker inte att Pär och jag har handlat fel och jag kan ta att Elin är ordentligt sur på oss, men spänningarna sliter på mig. Tröttheten går inte över utan byggs bara på av små motgångar som jag i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt. Jag sjunker bara djupare och djupare. Känner ingen motivation att kämpa emot. Jag har hoppat av Författarkurs 3 beroende på att den är mer fokuserad på egna projekt än de tidigare kurserna och mitt egna projekt ligger i respirator och kämpar för sitt liv. Jag orkar inte – jag klarar inte av att koncentrera mig.
#Blogg 100 del 89
85 minuters promenad med farthållare. För första gången på, jag vet inte hur länge, var promenaden skön. Kroppen protesterade inte lika högljutt, jag fick inte ont någonstans utan blev bara normalt trött. Tempot som jag började i lyckades jag hålla ända till den tempodödande sista backen och trapporna. Jag hade MBT-skorna och bortsett från att de är skönare än vanliga skor, så finns alltid vetskapen om hur de aktiverar musklerna och det känns väldigt bra.
#Blogg 100 del 88
En låg dag. Knappt 10 grader och tunga regnmoln som trycker över mitt paradis och släpper ifrån sig en skur då och då. Igår var jag igång mer än vanligt och framåt 20-tiden gjorde jag inget annat än gäspade. Därför trodde jag att sömntabletten skulle slå hårt – för det är så den knäppa saken fungerar, den slår hårt när jag är trött i stället för när jag behöver den – så döm om min förvåning när jag kan summera den gångna natten som usel. Jag vaknade första gången vid 1 och trodde att jag hade sovit hela natten. Sedan vid 3, 5 och 6 och klockan 8 skulle marsvinen serveras frukostgrönsaker. Uäh! Jag hasade runt någon timme medan jag åt min youghurt och funderade på om jag skulle promenera eller ta en vilodag. Jag valde vilodag och lade diverse kuddar till rätta i soffan, vecklade ut min pälsiga filt från Lagerhaus, aktiverade sömnstoppet i Storytel-appen och lade mig tillrätta. Jag sov, mer eller mindre gott, till halv 13 och det tolkade jag som att vilodag var det rätta valet. Jag är seg i huv’et och jag hade jäkligt svårt att hänga med i ”The good wife”. Orkidéerna har fått extra omvårdnad i form av avtorkning av bladen och bortknipsande av förtorkade gamla stänglar. Det är fullt ös hos mina älskade orkidéer! 2 av dem har både 1 och 2 nya stänglar på g och även 2 av dem som blommar har nya stänglar på g, så jag är en ganska mallig orkidémamma. Tvättmaskinen får jobba idag och det är tur att det inte är mycket tvätt för maskinen som jag startade vid 8 blev stående till halv 13 och då hade den inte centrifugerat. Sedan körde jag en kvick-tvätt och den centrifugerade inte (och det är, tyvärr, inget nytt eller ovanligt, bara irriterande), men efter att jag hade tvingat den till centrifugering ställde jag inte in programmet för nästa tvätt utan startade bara maskinen och det dröjde 7 minuter innan jag reagerade på att maskinen började med att centrifugera… Segheten i huv’et tar sig många uttryck t.ex. ett sånt här oinspirerat inlägg om ingenting. Det blir nog bättre i morgon.
#Blogg 100 del 87
Med mycket möda och stort besvär tog jag mig igenom ett pass med gummibanden. Motigheten var maxad, så jag lockade mig själv med ett extra lätt pass. Det innebar så få upprepningar att jag knappt hann börja innan övningen var avklarad. Jag fick upp en viss värme, men jag blev inte svettig. Nä, det var ingen höjdarträning, men det blev gjort och jag tog mig över den där förbaskade tröskeln som aldrig verkar försvinna helt. Just nu är jag i så dålig form att jag blir gråtfärdig…
#Blogg 100 del 86
Varje år i april kommer myrorna. De minglar och vimlar över hela diskbänken och runt sophinken. Kanske inte så fräscht, men de brukar försvinna framåt sommaren igen. Jag undviker, så långt det är möjligt, att ha ihjäl dem, men igår när jag diskade blev jag trött på deras krypande över glas och tallrikar att jag bara föste ned dem och så fick de försvinna tillsammans med diskvattnet, ut i avloppet. Jag ångrade mig på en gång och fick läskiga tankar om hämnd och dålig karma. ”Det kommer att straffa sig… Moooahahahaa!”. Typ. Idag syns inte en enda myra. Lättnaden övergick i misstänksamhet. Har de verkligen dragit vidare redan eller har de bara retirerat? Samlar de trupperna för att planera vedergällning? Pär är på Öland och Elin har tagit Selma med sig hem till Robin. Bara jag och marsvinen och marsvinen lär inte komma till mitt försvar. Förra veckan tog jag ju med mig Vera och hon kom aldrig hem igen… Elins kusin kunde hundratals Bellmanvitsar när hon var liten och en av dem handlade om just myror. Bellman dödade en av myrorna och blev på så sätt av med alla myror eftersom de gick på den dödade myrans begravning. Jag kan välja vad jag vill tro på: vedergällning eller begravning.
Om det här inlägget visar sig bli mitt sista, så vet ni vad som har hänt.
#Blogg 100 del 85
Dyster första maj för socialdemokraterna
10-åring våldtogs – nekades abort.
Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.
Barn föll ur fönster – pappan misstänks.
Man nära misshandlas till döds.
Stökigt firande inatt.
Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.
Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i ”huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s ”huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att ”vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.
