maj, 2015 | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 114

Ibland är det bättre att inte försöka alls än att försöka och sedan känna det som att man misslyckas. Det är flera morgnar nu som mobilen har startat väckningen klockan 8 utan att jag har gått upp. Jag har somnat om och så – vips! – är klockan 11. Jag vet att jag skulle må bra av att komma ut, men det faktum att jag har sovit 10-12 timmar varje natt den här veckan är ett tydligt tecken på att kroppen behöver det. Jag kan inte sova så mycket annars. My body’s wish is my command. Men jag gick ut med soporna idag, så jag har faktiskt varit utomhus. Pillutta er!

Herr Zelmerlöw vann visst melodifestivalen (med en låt som inte ens är bra!) och på twitter (som jag inte har) skriver man om att man borde bomba de länder som röstade på det svenska bidraget. Det kallar jag att man har förlorat perspektivet på tillvaron. Big tajm!

#Blogg 100 del 113

Förra lördagen tog jag den sista Simvastatintabletten och då vägde jag 107,9 kg. Idag visade vågen 106,9 kg. Jag har tillbringat större delen av den gångna veckan i soffan och jag har inte ändrat något i kosten. Trots det har 1 kg försvunnit och det må vara hänt att det förmodligen är mestadels vätska, men det är inte lättare för kroppen att släpa omkring på extra vätska än det är att släpa omkring på onödigt fett. Det är faktiskt otäckt med så tydliga biverkningar från en medicin. Aldrig mer statiner!

#Blogg 100 del 112

Med 10 dagar kvar av #Blogg 100-utmaningen stöter jag på patrull. Idag har jag inget vettigt att skriva om. Inget ovettigt heller. De 3 senaste veckorna har jag tagit mig igenom några pärser: vegan-föreläsningen med efterskalv, den försämrade hälsan pga. statinerna, Majas operation och det poänglösa läkarbesöket och nu är jag trött. T.R.Ö.T.T. Nu gäller det för mig att hasa min lekamen över den symboliska tröskeln och komma iväg på en promenad som i sin tur kan sätta igång träningen i det stora hela och som sedan sätter fart på blodcirkulationen och transporten av syre till hjärnan för det brukar hjälpa mot mycket.

#Blogg 100 del 111

Pär och jag hade ett intensivt samtal vid middagen igår som handlade om ditt & datt för att sedan handla om artificiell intelligens (är det möjligt att lära en dator känslor?) och avslutas med det hårda och bittra klimat som råder pga. medias benägenhet att fokusera på och förstora upp elände. Jag blev glatt överraskad av att även han har börjat reagera på det här, att det inte bara är jag som är högkänslig och att hans reaktion består i att han, precis som jag, skyggar i ren självbevarelsedrift. En fråga som jag ställde igår och som jag ställer här i det offentliga rummet är varför man (jag) anses vara världsfrånvänd och oengagerad bara för att man (jag) inte tar varje chans att uppröras och att uppröras högljutt?

Jag skriver inte upprörda och insatta inlägg om tiggarnas utsatta situation eller flyktingarna som mördas i Medelhavet, men det betyder inte att jag inte är medveten om det. Jag höjer inte min röst om idiotin i att placera flyktingar i skogarna på norra Öland för att sedan klaga på att de inte integreras, men det betyder inte att jag tycker att det är bra. Jag slår inte näven i bordet av ilska för att Folkhemmet och dess fördelar har raserats, men det innebär inte att jag inte är förtvivlad. Jag försöker inte samla ihop folk till protester med hjälp av FB för att göra de styrande medvetna om att faktumet att de inte gör något åt IS här i Sverige är så obegripligt att vi svenskar inte fattar att de inte fattar, men det är inte samma sak som att jag inte har åsikter. När diskussionens vågor går höga de gånger Vårat Gäng samlas tiger jag ofta och det kan tolkas som att jag inte bryr mig eller inte kan tillräckligt, men det handlar bara om självbevarelsedrift. Engagemang (både positivt och negativt) är en energitjuv av värsta sorten och jag har inte energi att slösa med hur jag vill. Det värsta är att jag allt oftare känner att jag måste dra ned på det lilla umgänge jag har (Vårat Gäng) just för att de samtal och diskussioner vi brukar ha ofta har en negativ klang. Det är ytterst sällan som någon blir engagerad och högljudd över t.ex. en bra bok eller en film. Negativitet är inte stimulerande. Ständigt ifrågasättande och kritiserande är oerhört tröttande. Jag orkar inte. Jag vill inte orka.

#Blogg 100 del 110

Maja mår strålande! 5 dagar efter operationen försöker hon fortfarande flirta till sig extra godsaker. ”Hallå, jag är nyopererad! Ge mig nåt gott!!” Hon har haft handdukar i stället för spån pga. såret på magen och hon har inte riktigt gillat det för hon tycker om att knuffa undan spånet när hon ska lägga sig i favorithörnan och det går ju inte med handdukarna. I stället har hon hamnat mellan frottélagren och härom dagen hittade Pär henne i den knepiga situationen och hon var ytterst irriterad och frustrerad, det lilla livet. Majas kämpaglöd och tydliga glädje över att vara smärtfri gör mig tårögd. Det var definitivt värt att lägga pengar på en operation. Visserligen gör marsvin allt de kan för att dölja att de inte mår bra, men de visar väldigt tydligt när de mår bra! Nu har hon den avundsvärda uppgiften att äta upp sig och hon tar den uppgiften på allvar.

En gammal bild, men läget är ungefär det samma: spån i nyllet och sallad är mumsigt.

Selma har nåt knas med tandrötterna och behöver en dos Metacam varje dag. I början tyckte hon det var lajbans och kom framskuttande när sprutan visades, men sedan gjorde hon en kovändning och nu måste man vara två; en som håller och en som medicinerar. Hon finner sig i det, men hjälper inte till. När Elin är hemma brukar jag vara den som håller och det älskar jag. Då får jag känna hennes lena päls på magen (ett område som inte ens Elin får röra i vanliga fall) och så kan jag pussa på henne. När Elin är hos Robin är det Pär som håller henne och han har sitt eget grepp.

Morfars märkliga grepp. Fotboll? Spädbarn?

#Blogg 100 del 109

2 rosenbuketter i 2 vaser.

Jag köpte den här buketten på Konsum förra måndagen.

I vanliga fall brukar jag inte bry mig om näringen som följer med i en liten påse, men den här gången blandade jag i den.

Efter en vecka flyttade jag buketten till en mindre vas med samma vatten plus att jag klippte ned rosorna ytterligare.

Den stora buketten köpte jag i förrgår, på Konsum och jag använde näringen igen. Vaserna kommer från keramikern i Byxelkrok på Öland och har ca 15 år på nacken.

Den här sortens köpta rosor dofta knappt någonting, men det gör inget. Jag är ingen anhängare av parfym.

#Blogg 100 del 108

Jag hade inga förväntningar på dagens läkarbesök. Jag har lärt mig att inte ha det. En mild förvåning över att inte behöva ta strid för mitt beslut att sluta med Simvastatin. Hon höll med när jag förklarade det hela med ett hälsans moment 22. Resultatet av förra veckans prover visade att kolesterolet hade sjunkit med hela 4 ”enheter” och det är bara att konstatera att det är tack vare statinerna. Blodvärdet var prima och likaså sköldkörtelvärdet. Levervärdet var som det skulle och blodsockret är på väg ned. När jag vaknade i morse kollade jag blodtrycket (vi har numera en Godkänd mätare inköpt på Apoteket) som låg på 126/81. Läkaren kollade oxå och då låg det på 132/nånting och det var efter att jag hade promenerat dit. I det stora hela är hälsan inte i någon större fara bortsett från övervikten.

Hon inledde besöket med att fråga vad hon kunde hjälpa mig med och jag svarade att jag behöver en läkarkontakt. En långvarig, fast läkarkontakt. Då sa hon att det ju var otur att jag hade hamnat hos henne för hon skulle inte vara kvar mer än några månader till. ”Vilken jävla överraskning. Not!!”, hade jag lust att utbrista. Åh, vad jag saknar min husläkare EW! Tänk att jag hade förmånen att få ha henne i 10 år. En och samma läkare i 10 år. Det var tur att jag hade förstånd att uppskatta henne! Det var bättre förr och med förr menar jag innan Reinfeldt & Co sabbade rubbet. Jag tappade lusten helt där jag satt besöksstolen och orkade knappt sitta upprätt. Vi gick igenom provsvaren och hur jag mådde psykiskt och hon undrade om det fanns något annat jag ville fråga om, men jag lät bli att fråga om yrseln eller en samtalskontakt. Det var ingen idé. När jag skulle gå nämnde jag att jag letar efter alternativ eftersom jag tycker att det fungerar så erbarmligt dåligt där.

Det är meningen att jag ska bli kallad till en annan läkare om ca 4 månader och förhoppningsvis räcker uttagen av Stilnoct till dess.

När jag var nästan hemma kommer en katt travande och jamande. Den verkade ha siktet inställt på mig och jag fick intrycket av att den sa: ”Var har du varit? Va?! Fattar’u hur mycket gos jag behöver just nu?”. Det är klart att jag gosade med den! Jag behövde det lika mycket. Jag tog 2 bilder oxå, men de blev väldigt suddiga.

En "fotsnoare" med rosa halsband. — En ”fotsnoare” med rosa halsband.

Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen... — Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen…

#Blogg 100 del 107

”Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med ”da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.

#Blogg 100 del 106

Något i kroppen är fel. Jag vägde mig i februari och då visade vågen 104,6. En månad senare vägde jag 104,9. Jag vägde mig igår och då visade vågen 107,9. På 3,5 månad har jag gått upp 3,3 kg och det är ingen jämn fördelning. Det som gör att jag blir rädd trots att det inte är så många kilon med tanke på tidsrymden är att jag inte verkar kunna stoppa ökningen.

Under de här 3,5 månaderna har det inträffat 2 större förändringar i form av att jag började med Simvastatin (den 27 januari) och att jag har dragit ned på ätandet och sockret (sedan diabetesvarningen). Dessutom har jag ofta promenerat med och utan stavar (läs: kondition och fettförbränning). Jag har för vana att notera i almanackan när jag tränar, hur jag tränar och dessutom hur jag upplever träningen och det är guld värt i det här sammanhanget för jag kan tydligt se att efter 3 veckor med Simvastatin blev träningen tung och det blev aldrig lättare. Jag vet oxå att jag har bloggat om det och undrat varför det inte blir lättare, men nu vet jag varför.

Ann Fernholm är vetenskaplig journalist och har en hemsida och när jag googlade efter biverkningar av statiner dök hennes blogg upp. I ett inlägg från maj 2013 skriver hon om en undersökning som visar att statiner försämrar syreupptagningsförmågan och det är det samma som att jag har upplevt det som att träningen blev allt jobbigare. Jag är överviktig och har högt kolesterolvärde (den onda varianten) och mår bra av att motionera och jag tycker om att motionera, men så börjar jag medicinera med Simvastatin som gör att jag blir trött och att träningen blir så pass tung att jag tappar lusten och hellre sitter hemma i soffan och det i sin tur kan leda till att jag går upp ännu mer i vikt vilket försämrar kolesterolvärdet osv. Ett hälsans moment 22.

På Simvastatins egen sida fanns olika topp-listor för biverkningar och bara det är ju hur sjukt som helst. I topp 4-listan (mindre vanliga) finns depression med och eftersom jag har det i bagaget från början ökar risken. Jag har mått dåligt. Jag har haft riktigt Tunga Tankar och känt behov av en samtalskontakt. Försämrat minne stämmer oxå in. Topp 6-listan (de vanligaste) tar upp musklerna, men de har förskonats från. Tror jag. Det är svårt att veta. Jag har ofta haft ”ont i kroppen” efter träning. Topp 24-listan (sällsynta biverkningar) innehåller flera träffar: trötthet, stickningar i armarna och klåda.

På tisdag ska jag träffa min nya läkare och då tänker jag säga att jag slutar med Simvastatin. Det handlar inte om att rådfråga henne för jag har redan bestämt mig. Jag har gått upp 3,3 kg och det innebär att jag har ytterligare 3,3 kg att bli av med och eftersom jag redan väger så mycket ger det mig panik. När jag var hos läkaren i januari var jag i dålig form vilket gjorde att jag inte klarade av att opponera mig när hon sa att jag måste sänka kolesterolhalterna. Jag har ätit den här sortens medicin tidigare och jag har, på eget initiativ, slutat med den av samma anledningar som jag tar upp i det här inlägget och jag tänker banne mig inte börja en tredje gång. Om jag ska gå omkring med ännu större övervikt som får mig att må dåligt och sedan ta en medicin som motverkar mina försök att bli av med övervikten kommer det att leda till långvarig stress och psykisk press och hur det slutar… Fy, fan för statiner!

#Blogg 100 del 105

Vad ska jag skriva om idag? Jo, vädret. Något som alla påverkas av och ingen undkommer. Det finns få ämnen som engagerar som vädret och det kan man tolka som man vill. Det är sällan jag påverkas humörmässigt av vädret och jag är nästan övertygad om att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Vädret är inte något som man kan påverka här och nu, så varför lägger så många ned energi på att bli upprörda över att vädret aldrig är som de vill att det ska vara? Sinnesrobönen, kära vänner! ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Det är precis som med förväntningar på hur andra ska vara eller agera. Tagga ned, vettja och du kommer att uppnå frid och få energi kvar till sånt du tycker om att göra.