Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Med mycket möda och stort besvär tog jag mig igenom ett pass med gummibanden. Motigheten var maxad, så jag lockade mig själv med ett extra lätt pass. Det innebar så få upprepningar att jag knappt hann börja innan övningen var avklarad. Jag fick upp en viss värme, men jag blev inte svettig. Nä, det var ingen höjdarträning, men det blev gjort och jag tog mig över den där förbaskade tröskeln som aldrig verkar försvinna helt. Just nu är jag i så dålig form att jag blir gråtfärdig…
Varje år i april kommer myrorna. De minglar och vimlar över hela diskbänken och runt sophinken. Kanske inte så fräscht, men de brukar försvinna framåt sommaren igen. Jag undviker, så långt det är möjligt, att ha ihjäl dem, men igår när jag diskade blev jag trött på deras krypande över glas och tallrikar att jag bara föste ned dem och så fick de försvinna tillsammans med diskvattnet, ut i avloppet. Jag ångrade mig på en gång och fick läskiga tankar om hämnd och dålig karma. ”Det kommer att straffa sig… Moooahahahaa!”. Typ. Idag syns inte en enda myra. Lättnaden övergick i misstänksamhet. Har de verkligen dragit vidare redan eller har de bara retirerat? Samlar de trupperna för att planera vedergällning? Pär är på Öland och Elin har tagit Selma med sig hem till Robin. Bara jag och marsvinen och marsvinen lär inte komma till mitt försvar. Förra veckan tog jag ju med mig Vera och hon kom aldrig hem igen… Elins kusin kunde hundratals Bellmanvitsar när hon var liten och en av dem handlade om just myror. Bellman dödade en av myrorna och blev på så sätt av med alla myror eftersom de gick på den dödade myrans begravning. Jag kan välja vad jag vill tro på: vedergällning eller begravning.
Om det här inlägget visar sig bli mitt sista, så vet ni vad som har hänt.
Dyster första maj för socialdemokraterna
10-åring våldtogs – nekades abort.
Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.
Barn föll ur fönster – pappan misstänks.
Man nära misshandlas till döds.
Stökigt firande inatt.
Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.
Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i ”huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s ”huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att ”vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.
