Tidens tand som gör att man ser annorlunda på saker & ting, i det här fallet en film. ”Jack & Sara” med Richard E Grant och Samantha Mathis i huvudrollerna och starka skådespelare i birollerna. Den är från 1996 och jag såg den nog när den var relativt ny. Det är en komedi, men jag minns den som ett ganska sorgligt drama. Den är ingen komedi, men den är inte särskilt sorglig heller. Kanske var den tänkt som en komedi, men då har regissören misslyckats ordentligt. Humoristiska scener som inte fullföljs eller når fram. Klassiska komediknep som är för uppenbara och faller platt. Den är 1 och 45 lång vilket jag anser är ganska långt och ändå fick jag känslan av att den var ofärdig, att den borde ha innehållit mer (varför var hans fru så ledsen under graviditeten? varför fick han ihop det med kollegan när inget antytts tidigare? varför försvann han tillsammans med uteliggaren? hur kom det sig att uteliggaren och svärmor fick ihop det?). Tidens tand har ofta besvikelse med sig i bagaget och det hade den den här gången oxå.
Richard E Grant dök upp i senaste säsongen av ”Downton Abbey” och där passade han mycket bättre. Alla skådespelare klarar inte av komedier.
Jag misstänker att jag var en deprimerad småbarnsmamma när jag såg den för det enda jag minns tydligt från filmen är när Jack förklarar hur han upplever sorgen. Ungefär så här: ”Du vet den där känslan man får när det är något viktigt man ska göra och sedan kommer på att man har glömt det. Magen vänder sig och man mår illa. Det är så det känns varje morgon. Först är allt bra och sen kommer jag ihåg att hon inte finns kvar.”. Den gången tyckte jag att det var så träffande att jag tappade andan för det är precis så det känns varje morgon de perioder jag är deprimerad. Idag tyckte jag bara att det var en replik bland många andra. Tidens tand eller hur jag mådde respektive mår?
