”Ett stulet liv” av Jaycee Dugard. När Jaycee är 11 år blir hon bortförd av Phillip och Nancy Garrido. Hon hålls fången på deras bakgård i 18 år. Hon föder 2 barn under de här åren. Det är en sann historia och Aftonbladet skrev en artikel i samband med rättegången. Titeln är träffande, Jaycees liv blev verkligen stulet från henne, men trots att det är en fruktansvärd berättelse lämnar den mig oberörd. Varför? Jag vill ogärna tro att det är jag som är avtrubbad och likt en skandaljournalist jagar efter den ena otäckare än det andra. När jag lyssnade på ”Skadad” av Cathy Glass grät jag. Jag tyckte att ”3096 dagar” var obehaglig och blev väldigt lättad när hon lyckades fly. ”Ett stulet liv” läste jag ut i 3 omgångar där den första var koncentrerad, den andra var mer otålig för att i den tredje, nu ikväll, tappa tålamodet helt och bara skumma igenom resten. Den känns platt. Jag känner inget egentligt medlidande med JD och jag blir heller inte förbannad på hennes fångvaktare. Tidningen Corren tycker att ”den måste läsas eftersom den också måste bli skriven”. Jag förstår att den måste skrivas, men den måste inte läsas. Den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Det jag är mer intresserad av när det gäller den här sortens sanna berättelser är hur JD och hennes barn klarar sig, vilket straff förövarna fick och varför de begick brottet. Alltid varför. I den här boken fick jag veta ganska mycket om tiden efteråt respektive inget svar och inget egentligt svar. I en kort notis på DN.se kunde jag läsa att PG fick 431 års fängelse och NG fick 36 år.
