februari, 2015 | Mitt liv i ord

Världens undergång

”Under skalbaggens bo” av Mary Willis Walker med Anna-Maria Käll som uppläsare. Boken kom ut på svenska 1998 och jag tror att det var ungefär då jag läste den. Jag blev intresserad för att den handlade om religiös fanatism, men av någon anledning tilltalade den mig inte för jag minns ingenting från den. Nu har jag lyssnat på den och tycker att den var mycket bra, spännande och inte det minsta förutsägbar. MWW knyter ihop det väldigt snyggt. Man får veta att Walter Deming är Vietnamveteran, men det mesta om honom berättas genom hans vän som var med i kriget. Sedan blir deras upplevelser tydliga genom den saga som Walter Deming berättar för barnen under fångenskapen. Så elegant! A-M K gör ännu en riktigt bra uppläsning.

Godkänd pepp

Det fanns en peppande text i ett inlägg på FB som jag tog till mig med hull och hår. Vanligtvis har jag svårt för peppande texter eftersom de känns ansträngt hurtiga eller smöriga eller andliga, men den här är jordnära och möjlig. Den var på engelska, men den svensförespråkare jag är, så översatte jag den.

12 anledningar till att du kan skriva en bok

Om du inte vill ge upp din dröm – då kan du!

Om du någon gång har läst en bok och tänkt att: ”Jag kan absolut göra det bättre!” – då kan du!

Om någon någonsin har frågat dig: ”Hur gjorde du det?” – då kan du!

Om du har upplevt en tragedi … som gjort dig starkare – då kan du!

Om du kan hålla en penna … i handen, med tårna eller till och med med munnen – då kan du!

Om du tror att det du vill säga kan beröra en person – då kan du!

Om någon kommenterar dina inlägg på Facebook även om det bara är en bild på en katt – då kan du!

Om någon någonsin har sagt: ”Du borde skriva en bok!” – då kan du!

Om du någonsin känt en så stark passion för något att det känns som om hjärtat skulle brista – då kan du!

Om du bryr dig om din familj, dina vänner, grannar, husdjur eller världen – då kan du!

Om du någonsin har upplevt smärta – då kan du!

Om du någon gång önskat att du kunde inspirera någon lika mycket som en bok inspirerade dig – då kan du!

Om någon enda av dessa saker stämmer – Då. Kan. Du.

Jag kan!

20 år gammal humor

Humor är en färskvara. Det jag tyckte var roligt 1987 kan jag uppleva som pinsamt nu, men det finns en serie som är unik på det viset att den fortfarande är riktigt, riktigt rolig och det är ”Vänner”. Elin och jag har börjat se den igen efter ett uppehåll på flera år. Jag fick boxen med alla 236 avsnitt när jag fyllde 40. Nu finns den på Blu-Ray och jag kommer att köpa den oxå eftersom den är ”remastrad” och för att vissa avsnitt i min box faktiskt inte går att se. Jag tycker om alla karaktärerna och jag upplever de helt annorlunda nu än när serien var ny för då tyckte jag t.ex. att Ross var oerhört gnällig och irriterande, men nu ser jag honom som osäker och gullig. Vi citerar ofta: ”Neeeever gonna happen…”, ”You fell ASLEEP?!”, ”Why do bad things happen to good people?”, ”It’s SO over!”, ”When the cards have been delt, I’m no longer mr Nice guy.” Att citera är ett bevis på att det är bra, att det är hållbart. Om det finns nån där ute som ännu inte har sett serien, så se den!

Ett klagomål

Läkarbesöket den 27 januari har gnagt i huvudet på mig. Inte bara pga. det tunga beskedet utan hela upplevelsen. Jag är nästan ett proffs på läkarbesök vid det här laget. Om jag hade varit ett fullbordat proffs, så hade det besöket inte sänkt mig på det sätt det gjorde för då hade jag funnit orden där och då och sagt ifrån direkt. I stället har jag grunnat i 3 veckor och igår skrev jag ett brev som jag postade idag.

Till läkare AT på Salems vårdcentral

Den 27 januari 2015 var jag på ett bokat besök hos dig, den årliga hälsokontrollen. Det är ett besök som jag är missnöjd med och som fick mig att må väldigt dåligt. Vid de tidigare hälsokontrollerna har läkaren gått igenom provresultaten som du gjorde, men jag har även fått möjlighet att prata om hur jag mår i övrigt. Den här gången fick jag bara 20 minuter och det första du meddelade mig var att blodfetterna var alldeles för höga och att jag var, mer eller mindre, tvungen att börja med statiner samt att jag har förstadium till diabetes. Sedan fick jag veta att en diabetessköterska skulle kontakta mig (jag har fått en tid den 16 mars). Resten av besöket pratade vi endast om kosten och du avslutade med att antyda att du hade väldigt mycket att göra. Hur kan du som läkare meddela mig om att jag har förstadium till diabetes och allt som det innebär utan att ta reda på hur jag tog beskedet?

Det fanns andra saker jag hade velat ta upp:

Jag har problem med yrsel sedan en lång tid tillbaka.
Jag har mer ångest än tidigare och undrar om medicineringen behöver ändras.
Finns det inget enklare sätt för mig att förnya receptet på Stilnoct än att jag kommer till den öppna mottagningen, betalar full avgift, väntar i 1 timme för något som tar mindre än 5 minuter?
Är mitt blodtryck som det ska vara?

Vi kom överens om att behandlingen med Levaxin för sköldkörteln borde hänga ihop med resten, så jag ringde den endokrinolog jag har gått hos, dr Levaxin på Sophiahemmet och bad om att få journalen hemskickad vilket jag har fått. Sedan förnyade jag receptet på Levaxin via Vårdguiden. Det var för 2 veckor sedan, men det har fortfarande inte förnyats. Jag ringde vårdcentralen idag angående samma recept. Det är inte första gången som en förnyelse av recept via Vårdguiden inte har fungerat och det är till dig jag ställde förfrågan vid båda tillfällena.

Jag är inte nöjd med den behandling jag har fått och önskar stora förbättringar i bemötande och tillgänglighet.

Vänligen

Ewa Sundbäck

Jag har tröttnat på att vara diplomatisk och tålmodig för jag tycker inte att jag vinner något på det, så jag formulerade brevet så rakt på sak jag kunde och jag undvek gnälliga formuleringar och påhopp. Jag tänker på hur min förra läkare, EW, skulle ha lagt upp läkarbesöket och jag saknar henne…

Stavgång

Nu när snö och is är på väg att försvinna igen kände jag att det var dax att ta ut gångstavarna särskilt som jag inte har styrketränat på 3 veckor. Överkroppen behöver få jobba och det fick den och jag kommer att känna av det i morgon. I början var det tungt och motigt och och jag var frestad att vända om för jag undrade om jag pressade mig själv för mycket, men så tänkte jag – som så ofta förr – att jag ju inte behöver ösa på som en skållad råtta. Det viktigaste var ju att jag kom iväg. Det blev lättare och till och med skönt och det slutade på 60 minuter. Det bästa var att stavarna hjälpte till att hålla upp kroppen och att benen blev avlastade.

Årets fetaste dag

75 minuters promenad idag igen, samma runda och samma iskalla vindar, men jag avslutade på Kaffestugan där jag inhandlade säsongens första och förmodligen enda semla. Om inte Pär hade nämnt att det var fettisdagen idag, så hade det nog inte blivit någon semla alls. Jag menar att det ju är så skruvat att semlan börjar säljas efter trettonhelgen, i princip, så när det väl är semmeldagen, ja, då har vi oftast redan ätit den enda semla som vi brukar vilja ha. Det är gott, men en räcker. Kanske var den extra god den här gången just för att det är semmeldagen!

Kaffestugans semlor med mandelmassan utblandad i grädden är den godaste. Inget snack om saken!

PS. Mitt gäst/bokblogganden hos SkrivarSidan har förlängts till och med juni månad.

Iskalla vindar och tennis

75 minuters promenad med tempo. Det kändes bra, men jag kroknade i den sista backen. Som vanligt. Det blåser idag. Iskalla vindar och när jag hade motvind blev hakan så kall att den kändes bortdomnad. Jag mötte en kvinna som sprang och det såg så lätt ut. Hon studsade fram och gav intryck av att inte behöva andas. Vad är det som gör att det ser lättare ut för vissa? Hållningen. Hon sprang med resning. Det blir lättare med bra hållning. Det krävs både mag- och ryggmuskler för det, men man får mag- och ryggmuskler genom att hålla upp överkroppen. När du håller upp överkroppen kan du andas ordentligt och får igång blodcirkulationen. Jag har inte styrketränat på ett par veckor nu, men jag kan ändå känna av magmusklerna efter en promenad. Prova!

Filmen ”Wimbledon” från 2004 har jag sett 4-5 gånger och den håller. Det är den sortens lågmälda, brittiska humor som jag är så svag för. Den går rakt in i hjärtat på mig och gör mig alltid på bättre humör. Jag får alltid minnesbilder av när pappa och jag tittade på Wimbledon på tv på den tiden Björn Borg sopade banan med motståndarna. I filmens inledning hörs en låt som är urskön och som jag har i en av mina spellistor: ”Ghostwriter” med RJD2.

Varför skäms jag?

Jag är kraftigt överviktig. Det är självförvållat dvs. jag kan inte skylla på sjukdom eller mediciner. Jag är tung. Jag tar plats. Jag är inte bildskön. Jag skäms för min vikt. Jag vet att övervikt inte har att göra med brist på karaktär. Jag vet det, men jag är oxå medveten om fördomarna som råder gentemot överviktiga: att vi äter allt som kommer i vår väg, att vi inte har någon som helst självbehärskning eller karaktär, att vi är lata och dumma i huvudet. Jag har fördomar gentemot de som har fördomar. Jag tar för givet att alla som möter mig, som ser mig (storleken gör att det är svårt att missa mig) dömer mig på förhand enligt ovan.

Jag är inte särskilt fåfäng eller självmedveten i övrigt och framlever mina dagar utan smink, med åldersrynkor och utan att färga mitt grånande hår och jag kan gå till Konsum oduschad i mjukiskläder. Nemas problemas! ”Du skulle bara veta hur lite folk bryr sig!” är min levnadsregel, men den regeln har ingen som helst stadga eller hållbarhet när det handlar om min övervikt. Då blir den lika ostadig som rå äggvita. När jag ser andra osminkade, rynkiga och gråhåriga kvinnor i mjukiskläder, så är min första tanke: ”Jäss, det är rätt inställning! Bekämpa fåfänga och ytlighet!”. När jag ser andra överviktiga undrar jag alltid om de är lika plågade som jag, om de har fått hårda hälsodomar av läkaren, om de hela tiden tänker på vad de ska äta eller inte äta. ”Jag tänker inte: ”Jäss, det är rätt inställning”. Jag önskar att jag var lika säker och lugn och bekväm med mig själv när det gäller vikten som med allt annat. Att programmera om mitt sätt att tänka är ett ständigt pågående arbete.

Vi har firat svågern idag hemma hos honom och det var Vårat Gäng. Personer som jag har känt i 25 år. Personer som aldrig har dömt mig på något sätt (som jag är medveten om). Jag kan alltid vara mig själv när vi umgås. Chosefria, intelligenta, humoristiska, opretentiösa människor. Trots att umgänget är helt fritt från press och förväntningar var jag nära att inte följa med. Hela förmiddagen, medan jag gnodde omkring med de vanliga söndaxsysslorna, mådde jag uselt. Oxascanduselt. Jag tog aldrig någon Oxascand för mitt i allt gnoende frågade jag mig själv: ”Varför skäms jag?”. Det fanns ingen rimlig anledning för mig att inte följa med, att förneka mig möjligheten till god mat och trevligt sällskap. Ångesten var strikt kopplad till att jag skäms för att jag inte klarar av att gå ned i vikt och att jag drar på mig sjukdomar som är förknippade med övervikt. Jag skäms. Jag har aldrig, aldrig någonsin skämts för mina depressioner som är en så skrämmande sjukdom att den möts med fördomar och tabu även i nådens år 2015. Varför i himlens namn ska jag skämmas för att jag inte lyckas gå ned i vikt?! Jag mådde bättre efter det och jag följde med och jag hade trevligt. Det går att påverka måendet med tankarna. Ibland på kort sikt, oftast på lång sikt.

Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!

Inkonsekvens

En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.

1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.

1 bekräftelse, 1 bok och 2 filmer

Det var inga problem att stiga upp kvart över 7. Solen brakade ned och det var nollgradigt. Morgonbestyren flöt på och jag fick inte tid att vanka omkring och bli nervös. Lilltån protesterade inte när jag tog på mig skorna och gårdagens märkliga gångstil var ett minne blott. Access-automaten var tjänstvillig och tåget var inte försenat. Beslutet att ta isbuggarna var absolut rätt (Kusens backe var en enda lång isgata med nedtrampade gruskorn). Hela tiden små tecken som pekade på att det här gynekologbesöket skulle gå bra och när jag lyckats leta mig fram till väntrummet hade jag knappt fått ned rumpan på stolen innan jag fick komma in till läkaren 25 minuter före utsatt tid! ”När du ändå är här tidigt.”, som dr RB uttryckte det. Amen! Dr RB var trevlig, lugn och förklarade bra och hon bekräftade det jag har haft på känn: det är klimakteriedax. Efter 37 år av månatlig hormoncirkus närmar sig äntligen slutklämmen. Jag sörjer inte det minsta! Nu vet jag varför allt är satt ur spel och varför jag har ont titt som tätt. Allt annat såg bra ut och det handlar bara om en naturlig process som inträffar när den ska inträffa. Hon tog ett prov livmoderslemhinnan och det svaret får jag om några veckor.

Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.

”Drottningkronan” av Ingrid Kampås, del 5 i serien ”Släkten”. Olika författare till varje del, men alla är kvinnor som skriver om kvinnor och det gillar jag. Den senaste tiden har det skrivits i media om hur få kvinnor det finns i historieböckerna och den här sortens böcker är ett bra bidrag, tycker jag. Visserligen är inte allt baserat på fakta, men kung Knut Eriksson i ”Drottningkronan” har funnits och det Ingrid Kampås har gjort är att hon skapade en hustru åt honom, en stark kvinna. Jag fick en tydlig bild av 1100-talet och en stark känsla för hur livet var då. Även språket kändes riktigt. En mycket bra bok i en av mina favoritgenrer, historisk roman! Medan jag läste den gick det upp ett liljeholmens: jag vill alltid veta varför. Varför en människa är som han/hon är. Varför han/hon gör på ett visst sätt. Varför det har blivit som det är. Historia handlar ju om just det och det är därför jag har blivit allt mer intresserad av ämnet och att läsa en skickligt skriven historisk roman är det bästa sättet att tillgodogöra sig kunskaperna!

”Laxfiske i Jemen” med Lasse Hallström som regissör. Jag tyckte om den! En snäll film, smårolig med en skruvad handling och ett underbart foto. Jag såg ”100 steg från Bombay till Paris” häromdagen och den tyckte jag oxå om. Det var Lasse Hallström som regisserade där med. Så fort jag snappar upp att det är LH som är regissör blir jag automatiskt intresserad. Jag har gillat de flesta av hans filmer och flera av dem har jag sett mer än en gång. ”Gilbert Grape”, ”Sjöfartsnytt”, ”Ciderhusreglerna”,”Alla talar om Grace”, ”En dag i livet”, ”Casanova”.