Mitt liv i ord

Vi kom hem igår eftermiddag. Då hade jag varit skiljd från mina Jellycats, de Storögda, min säng, min läsfåtölj, mitt te o duschen i 9 dagar!! Jag kan inte minnas när jag varit hemifrån så länge. 🤔

Pär o jag åkte till Borgholm på tisdagen för att komma iväg utan att åka till skogen. Vi strosade runt bland alla låga, fina gamla hus o smala gator. Det var en del folk i rörelse, men ingenting jämfört med hur det är under sommaren. Det var lite sorgligt att se alla säsongsstängda affärer o matställen även om det var långt ifrån dött. Vi hade tur med vädret o köpte med oss varsin macka från Nya Conditoriet o satte oss nere i hamnen för att äta. Jag valde ett mörkt bröd med en rejäl skiva leverpastej, saltgurka, gurkmajonnäs, tomat o sallad. Såååå gott!

Vi passerade en hemslöjdsaffär (hantverksaffär?) o där låg en kudde som ropade på mig.

Damen i affären har själv använt växtfärger för att skapa mönstret av körsbärsblommor. Lite sammetskänsla medan andra sidan av kudden är av tweed.

Om du zoomar in så kan du se deras smått vansinniga ögon.

Vi tänker fira påsken här eftersom julen visade sig bli så förkyld. Pär o jag kom hit igår eftermiddag. Elin o Siri kommer på torsdag.

Jag sov dåligt inatt o när jag sover dåligt blir humöret därefter, så när jag vaknade var min första tanke ”Jag vill åka hem”.

Det finns fördelar med att vara här vid den här tiden på året. Det är ljust länge o stugan är varm även om kaminen inte är igång. Det är heller inga vidriga sommartemperaturer.

Jag småtränar. En halvtimmes långsam promenad ena dan o min egen version av armhävningar + mage- o ryggövningar den andra. Det känns skrämmande fjärran att orka promenera 5 km i hyfsat tempo eller att köra ett fullt gummipass på 2 timmar. 😔

Just sitter jag på terrassen o lyssnar på måsar o småfåglar o det oavbrutna bruset från havet. Jag har en filt över knäna, skor på fötterna o en huvtröja som jag dragit åt runt nacken. Det är terapeutiskt. Det kan jag inte förneka.

Min favoritshop, Myth of Asia finns inte längre. 🥺 De här 3 köpte jag där. Det finns 2 shoppar till, men de är snarlika i sitt utbud.

Återknyter till att jag blev uppmanad att ringa lungmottagningen på Huddinge. Jag gjorde det och de vill inte ha mig. Det har gått för lång tid sedan jag senast var där vilket jag tolkar som att vc måste remittera mig igen. Jag väntade med att ringa vc eftersom Pär var på Öland, men det hade egentligen ingen betydelse. Jag ringde aldrig. Jag orkar inte. Det är som det är och jag minns det från förra gången. Jag inhalerar och Nasonexar och hostan är inte lika hemsk längre. Jag har gett mig ut på långsamma 25-minuterspromenader med munskydd på. Det är så skönt att komma utomhus!!! Kroppen jublar o jag sover bättre. Munskyddet behåller utandningsluften o gör den fuktig att andas in igen och det gör att hostan lindras. Efter första promenaden, utan munskydd, hostade jag så jag fick huvudvärk. Eftersom jag är jag, så tog jag i för mycket igår. Jag gick till Skönviksparken och hem via Konsum och jag valde trapporna… Turen tog 50 minuter och jag vet inte hur många pauser jag var tvungen att ta, men jag kämpar mig tillbaka precis som jag gjorde för 3 år sedan när jag fick diagnosen! Jag tänker gå ut imorgon oxå. Passar på medan aprilväderskylan håller i sig.

Det började med att Elin skickade ett Instaklipp från Jellycat. En vansinnigt gosig nalle och en lika vansinnigt gosig kanin som möter varann, lägger märke till kameran, blir nyfikna och går nära, nära innan de knackar på linsen. Jag blev kär! Jag är löjligt svag för gosedjur och Jellycat tillverkar och säljer högkvalitativa såna som har fått status av samlarobjekt. Vill ha! MÅSTE HA!!! Det finns inga återförsäljare i Sverige som har ett stort sortiment eftersom de i huvudsak vänder sig till små barn. Jag hittade Jellycats officiella sida i London och efter mycket om och men och valutaräkning (1£ är ca 14 SEK) har jag lyckats bli en stolt ägare till 2 Jellycats och jag kommer banne mig att köpa fler!

Jag mår fortfarande skit. Ingen som helst ork. Gårdagens utflykt till Michelle var obehagligt tung. Det tog lång tid att gå till tåget och då är det ändå nedför. Jag hade bara 1 minut till godo. Samma sak från Tullinge station till Digifokus – 10 minuter inklusive paus i stället för 5 minuter. Det är läskigt.

Brandvarnaren pep om att batteriet behöver bytas. Jag drog fram en stol till den i hallen, placerade höger fot på sitsen, höger hand på ryggstödet och hävde mig upp. Jag höll på att ramla för det fanns ingen styrka i benet. Fy fan vad obehagligt!! Då blev jag rädd. Jag har aldrig varit den som studsar upp och ned på stolar utan problem, med som det är nu….

Jag fick loss brandvarnaren, men pipandet fortsatte. Det är den på övervåningen som behöver nytt batteri, men den sitter bättre till.

Jag ringde vårdcentralen nu på eftermiddagen. Sköterskan rekommenderar att jag kontaktar lungmottagningen på Huddinge för de har fortfarande ansvaret för min fibros, så det gör jag imorgon eftersom de har stängt för dagen. Hon tycker oxå att jag ska prova Nazalin för att skölja ur näsan ordentligt samt öka dosen Nasonex. Oki! Hon nämde oxå att jag har fått en ny läkare, så det lönar sig att säga ifrån.

PS! Nya fräscha och lugna naglar som passar ihop med hur jag mår. Jag tycker mycket om dem!

Jag går igenom en stor förändring sedan 2 veckor tillbaka. Jag har slutat lyssna på ljudböcker och det är stort med tanke på att jag varit (fortfarande är?) beroende. Dygnet har 24 timmar och jag sover ca 7 av dem. Av de 17 timmar som är kvar brukar lunchen utgöra 2. Våra middagar är ca 1 timme långa. 14 timmar kvar och jag lyssnar på någon ljudbok merparten av den tiden. När jag diamantmålar eller ritar. När jag städar eller diskar. När jag väntar på tåget och åker tåg. Till och med när jag duschar förutsatt att jag inte tvättar håret. Det måste klassas som ett beroende, eller hur? Ju mer jag lyssnar, desto kräsnare blir jag och de senaste veckorna har jag inte hittat någon bok som gjort mig det minsta nyfiken att lyssna. Så jag slutade tvärt. Jag har känt mig lite vilsen, en saknad, men inget desperat behov att lyssna på vad som helst bara för att slippa tystnaden. Det finns även en känsla av lättnad: jag klarar mig utan. Öronen får vila från lurarna och klådan minskar (det är förmodligen silikonet som är boven i det dramat).

Igår hade jag tid hos Michelle och jag fick ett liiiitet stresspåslag över att inte ha något att lyssna på på vägen dit och hem. Till saken hör att jag inte lyssnar på musik utom när jag tränar, så för mig är det inget alternativ. Det blev lurfritt, så att säga.

Det går ändå en gräns när det kommer till diamantmålning. Jag måste ha något att lyssna på!! Pär lyssnar ofta på poddar när han är ute och kör och tipsade mig om appen Postcast Addict. Jag laddade ned den och det finns ju sååååå många poddar om sååååå varierande ämnen. Jag chansade på ”I hjärnan på Louise Epstein”. Hon har 2 fasta bisittare som turas om och den ene heter Andreas Hansen (”Depphjärnan”). Det är en bra podcast! Så jäkla intressant! Det släpps 1 avsnitt i veckan och har sänts sen 2023, så jag har många avsnitt att lyssna på. Alla är inte så intressanta för mig och då hoppar jag över dem. Det blir 4-6 halvtimmesavsnitt per tillfälle.

Jag höll på att glömma att jag läser mer nu när Storytel ligger på hyllan. 🤓