Mitt liv i ord

Förra veckan gick jag förbi Kaffestugans uteservering. Där satt en pappa med knodden i en barnstol. Pappan skrållade på mobilen. Knodden sysselsatte sig med en brödbit. Hen var inte gammal nog att ha börjat prata. Jag reagerade på 2 saker: skrållandet förstås, men även att knodden satt med ryggen mot torget och allt som hände där.

Jag handlade på Konsum och sedan passerade jag dem när de väntade utanför sushi-stället. Pappan skrållade. Knodden satt i vagnen med sin brödbit.

JAG BLIR TOKIG NÄR JAG SER SÅNT!!! Det är så viktigt att vara närvarande. Även om barnet inte kan prata, så är det viktigt att ha verbal kontakt och när passar det bättre än vid måltider? Det är så de lär sig prata för bövelen! Och låt knodden sitta, så att hen kan spana på det som händer. Stimulans! När Elin var liten och vi var ute och fikade funkade det inte att hon satt med ryggen mot eftersom hon var så nyfiken och pigg på intryck. Närvaro! Kontakt! Stimulans! Det behöver inte vara så förbaskat pedagogiskt hela tiden. Umgås på knoddens villkor!

Jag blir inte bara arg. Jag blir ledsen oxå. 🥺

Jag har räknat ut att jag har haft mina MBT i 3 år. Nu har jag investerat i ett par nya (3000 kr är en investering och inte bara ett köp). Jag invigde de idag och jäklar vilken stuns det är i dem! Nu minns jag hur ett par MBT ska kännas. Stegen kändes lättare, lårmusklerna jobbade och jag fick inte ont i ryggen. Det är ett faktum: de gamla har dött. Må de vila i frid efter en trogen tjänstgöring.

Gula blomster.

Humor är en färskvara. Det finns många filmer och serier som fått mig att gapskratta, men som nu är urtöntiga, rentav pinsamma. “Vänner” är en av väääääldigt få serier som har hållit sig efter bäst-före-datumet. “Fresh Prince i Belair” tillhör inte dem. Jag har sett några säsonger och redan efter halva första säsongen är den otroligt tjatig. Will tar alldeles för stor plats och 95% av skämten går ut på att han driver med morbroderns vikt som i sin tur svarar med att blänga eller att Carlton är så kort eller att Hillary är korkad. Det är en elak humor. Mobbningshumor. Jag är oxå dödligt trött på serier med amerikanska tonåringar. I “Vänner” är de vuxna och det är av samma anledning som “Frasier” fortfarande är rolig. De driver förstås med varandra, men alla driver med alla och alla har roligt. Dessutom har Frasier, som den snobb han är, självdistans. Både “Vänner” och “Frasier” tappar helt naturligt farten efter 10 säsonger med drygt 20 avsnitt i varje, men de avslutades innan de blev dåliga och det visar på förnuft.

De enda gångerna jag brukar nappa på rabatterbjudanden är från Bokus. Då loggar jag in direkt och plockar från min lista med favoriter. De senaste gångerna har jag faktiskt inte nappat på erbjudandena eftersom jag behövde fylla på listan med något nytt, men att göra det är omständligt. Det är svårt att filtrera. Häromdagen gjorde jag en insats och gick igenom 1675 pockettitlar. Det tog ett par timmar, men det var det värt för favoriterna fick in lite nytt blod. De gånger en bok verkar intressant, men inte tillräckligt för att jag vill köpa den kollar jag om den finns som ljudbok och på så sätt får den bokhyllan nytt blod. Om det visar sig vara en pestig inläsare finns boken ofta som e-bok. I daxläget kan jag inte gnälla över att jag inte har något att läsa och jag har börjat använda läsplattan igen.

Jag vet, efter egna empiriska försök, att jag sover allra bäst de kvällar jag läser innan jag lägger mig. Det hjälper kroppen att varva ned på ett sätt som överträffar alla andra metoder.

Den näst bästa metoden är att sitta med mini-mosaiken medan jag lyssnar på en bok. Att titta på tv fungerar ganska bra och det gör en ljudbok oxå. Det sämsta jag kan göra är att spela på mobilen det sista jag gör. Det är förmodligen en kombination av adtenalin (även om det handlar om pussel) och det blå ljuset från skärmen.

+6, kalla vindar och regn = favoritväder och promenad. Jag kunde höra hur all pollen dunsade i marken. Det var småtungt, men skönt. Jag misstänker att jag behöver investera i ett par nya MBT. Stunsen är borta och jag får ofta ont i ryggen efter promenaderna. 🤨

Max Hjelm på DN har skrivit något av det dummaste jag har läst. Rubriken, “De som ‘bingear’ serier är inte sämre människor – men lata”, är, redan den korkad. En detalj är att han borde ha bemödat sig med att använda det svenska ordet för “bingea” i tv-sammanhang nämligen “sträcktitta/-kolla”.

Jag är ALLERGISK mot uttrycket “fin kultur”! All kultur är bra kultur när man tycker om den, tar den till sig och reagerar. Min reaktion på nämnda Ingmar Bergman och Proust (som jag inte har läst eftersom jag har blivit avskräckt) är “Överskattat.” och “Varför i hela friden anses det här vara bra?!”. Är jag lat? Varje gång en kritiker skriver om utställningar eller konserter eller böcker finns alltid hens personliga tolkning med och gemene man behöver betona “personlig” för allt, allt handlar om åsikter och upplevelser. Det finns ingen åsikt som är rätt eller fel. Du behöver inte kunna något om konst för att se en utställning. Du behöver inte tolka konstverken. Det behövs inte mer än att du gillar eller ogillar det du ser. Jag tycker att kultutskribenter och Max Hjelm ska ställa sig frågan “Varför blir folk avskräckta från kvalitetskultur?”.

Vad är kultiverad smak? Jag håller med om att det sänds mycket skräp, men det är när man bara sväljer allt utan urskiljning som det är fara på taket. All form av reaktion är viktig. Likgiltigheten är farlig. Det är när man ser nämnda “Succession” (som jag personligen tycker är urkass) eller “Fanny och Alexander” (som är uthärdlig) utan att ens rycka på axlarna som något behöver göras.

Efter att ha lyssnat på “Stulet fokus” av Johann Hari och fått klart för mig att det är betydligt värre än att vi behöver skärpa oss och stänga av mobilerna förstår jag oxå att det behövs mer än att sluta vara lat för att över huvud taget bli mottaglig för kultur oavsett form.

Par i kaniner. 🐰